Ja, ni läste rätt, en ny blogg, samma bloggerska, men som sagt en ny blogg och ny adress att hålla reda på. Jag har genom åren bloggat med olika bloggar, i ett tappert försök att hitta en blogg som passar mig, som känns som mig. Alla dessa bloggar har haft en sak gemensamt: en förvirrad bloggerska som försöker vara som alla andra. Försökt visa upp ett perfekt hem och en perfekt familj och ett perfekt jag.
Och efter ett tag har jag tappat intresset då bloggen inte har givit mig det jag vill ha utav den. Får se vad denna blogg kommer att ge mig. Hoppas jag hittar den rätta känslan jag är ute efter.
Jag är 39 år, 40-strecket närmar sig med stormsteg, en födelsedag jag verkligen inte ser fram emot. Jag försöker låtsas om att den ligger lååångt borta, långt in i framtiden. Men tyvärr, min son som snart fyller 13 år påminner mig ständigt om att det är 40 års kalas för mig nästa år. Han inte bara påpekar det med ord, han stryker mig ganska i håret, lyfter på det och visar upp mina gråa hårstrån och säger så glatt: så gråhårig du börjar bli mamma.
Hela hans ansikte lyser, ett leende från öra till öra och stoltheten över hans upptäckt i mitt hår är omättlig.
Vem e jag då? Jo jag är en överviktig kvinna i mina bästa år, ( känns viktigt att skriva både överviktig och i mina bästa år så ni vet vad det handlar om ) även om jag har åldersnoja.
Jag är gift sedan urminnes tider, eller ja, jag gifte mig när jag var 21. Hjälp, så länge sen det var. Ett val jag aldrig kommer att ångra, det kändes rätt då och känns rätt fortfarande.
Jag jobbar som boendeassistent på ett gruppboende, ett yrke jag både älskar och hatar. Älskar för alla dessa fina människor man stöter på, jobbar med och tar hand om. Hatar för att livet i bland, tyvärr allt för ofta är så fruktansvärt orättvist om man inte är som alla andra. Håller man sig inte innan föra ramarna så blir man lätt åsidosatt och bortglömd.
Jag har alltid sett mig som en person som inte vill hålla mig innanför ramarna, vågar inte alltid ta mig utanför men jag älskar dessa människor som vågar och lever utanför ramarna!
Har som jag nämnde en son, på snart 13 år. Min ögonsten, mitt liv, mitt allt. Min stora kärlek här i livet och ( vet inte om man får säga så som mamma ) min ständiga huvudvärk! Han är född med kraftig synskada, har adhd och är kraftigt överviktig. Envis som synden och klok som en uggla. Inte alltid så lätt att vara mamma till denna gosse. Jag älskar honom till döds, men lika ofta sliter jag mig i håret av tristess och oro för hur det skall gå för detta gossebarn i livet. Men jag älskar varje sekund av livet tillsammans med detta vackra gossebarn. Mitt hjärta bultar och sväller av stolthet när jag ser honom. Han tar livet som det kommer, med en klackspark. Han är absolut inte som jag.
Jag gräver ned mig i alla känslor och känner mig misslyckad 7 dagar i veckan, dygnets alla 24 timmar. Han är allt som jag vill vara, som jag själv brukar beskriva mig själv. Eller gjorde tills jag insåg att jag ljög både för mig själv och för omvärlden.
Jag drömmer stora drömmar, drömmar om hur jag förverkligar mig själv. Hur jag lever det livet jag sedan barnsben drömt om. Jag har sedan barnsben drömt om att bli författare, men som ni kanske förstår så har jag ännu inte blivit någon författare. Av den enkla anledningen att jag anser mig inte själv duktig och intressant nog för att skriva. Jag har även sedan jag som litet barn drömt om att bli fotograf. Jag minns den dagen än i dag. Jag var hemma hos min mormor, rotade i hennes skåp i vardagsrummet och hittade min morfars gamla och otroligt vackra kamera. Tyvärr så kommer jag inte ihåg vad det var för kamera. Men jag minns att när jag höll den kändes det så rätt. Det kändes som om jag var född till att hålla detta vackra "instrument" i min hand och skapa vackra ting.
Är jag en stor och känd fotograf idag? Nej, av samma anledning som författarskapet: jag är inte tillräckligt duktig.
Pratade med min vän, som vi kan kalla " A " - en ny funnen vän på Instagram, här om dagen. Vi pratade om livet och mina drömmar. Hen frågade mig gång på gång varför jag inte förverkligade min dröm. Varför jag inte lever det liv jag drömde om som barn. Och vad svarar man en person som lever sin dröm? Hen jobbar med det hen drömde om som barn. Och verkar där med väldigt lycklig. Ja, jag kan ju inte sitta här och säga att hen är lycklig utan att egentligen veta. Men hen har uppfyllt sin dröm och jobbar med det hen älskar.
Jag lovade hen att börja jobba med mig själv och förverkliga mig.
Fick detta citat sänt till mig för någon dag sedan av "A": I´m in the process of becoming the best version of myself.
Och detta citat tänker jag ta som en utmaning nu.
Jag skrev i min förra blogg att 2018 skulle bli mitt år, vilket det inte blev, lovade sedan mig själv att 2019 istället skulle bli mitt år. Och nu har det första halvåret av 2019 redan passerat och jag ligger verkligen efter.
Så det känns som om det är dags. Och det är här denna blogg kommer in. Jag vill dokumentera min resa som jag tänker ta.
För mig själv och ändå för er som vill följa denna resa, dela med mig av det goda livet.
Detta blev en lång och krånglig presentation, ni har säkerligen redan ledsnat och hoppat vidare, men ni som läst allt, hälsar er återigen välkomna till denna personliga blogg, en blogg som kommer att handla om min resa till ett annat och annorlunda liv. En resa till att finna mig själv. En spirituell resa, ett sökande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar