Stories_of_Amie: Om att fylla 40 år!

Det nya datumet för mitt 40 års kalas börjar närma sig med stora steg. Så paniken inför denna stora dag börjar åter fånga mig i sitt grepp. Jag hade hoppats att den skulle lägga sig nu när jag redan har fyllt år. Jag hade hoppats på en lugn planering nu så här efteråt men inte. Nu känner jag mer panik! Panik över vädret! Jag hoppas för allt i världen att vi kan vara ute, för jag vill verkligen inte vara instängd i en grå och tråkig, opersonlig lokal denna dag.
Jag vill vara ute, duka upp bord och filtar och härliga kuddar. Låta barnen som kommer springa fritt, gunga, klättra, leka i sandlådan, sparka fotboll. Själv så vill jag känna gräset mellan tårna, vinden som leker i mitt hår och solen som värmer mitt annars så vinterbleka ansikte. Jag vill känna mig fri denna dag.
Dekorationer är inköpta, vissa saker av dekorationerna blir kanske lite svårt att ha ute men men, skulle vädret bli dåligt så har vi dekorationer att ha inomhus.
Maten är inte planerad ordentligt än. Jag vill ha lite av en buffe. Jag har skrivit upp maten på en lapp men vart jag har den just nu vet jag inte.
Jag är verkligen ordningsam av mig!
Men enkelt skall det vara i alla fall. Enkelt men ändå fint, mättande och gott. Alla skall gå därifrån och minnas alla smaker, vara mätta och belåtna. Nöjda med dagen. Gå därifrån och känna sig varma och omhändertagna!
Nu vet jag inte om jag ställer för höga krav på mig själv.
Men det är så jag vill ha det.
Jag vill att alla skall minnas denna dag, precis så som jag vill minnas denna dag.
Man skall prata om den goda maten när man går därifrån. Hahahah, nu ställer jag höga krav på mig man.
Och vad har man på sig en dag som denna? Jag är inte bekväm i klänning eller kjol! Men jag vill vara fin, extra fin denna dag. Vill överraska mig själv med något jag vanligtvis inte brukar ha på mig men jag vill ändå vara mig själv, känna mig bekväm och ledig. Men som sagt ändå vara fin.
Hhhmmm, finns dem kläderna?
Usch jag kanske sitter nu och tar mig vatten över huvudet och planerar för stort!
För egentligen vill jag ju bara sitta på en vacker filt och fika/äta, skratta och njuta av det underbara sällskapet - mina nära och kära.
Kanske skall göra det så enkelt som möjligt i stället! För då blir det ju i alla fall alltid bäst, när man inte har för höga förväntningar hahhaha.
Har ni några tips så får ni jätte gärna lämna dem här! Har ni tips för lekar som både vuxna och barn kan delta i?
Lämna gärna alla era förslag här!

Stories_Of_Amie: Dagbok: Mammografi

Med tanke på att jag fyllt 40 år i år så kom kallelsen till mammografi som ett "brev med posten" en månad efter den stora dagen. 

En kallelse som jag gärna hade sluppit, för att gå och undersöka om man har bröstcancer är ju inte så kul. Jag funderade länge om jag skulle strunta i att gå eller om jag skulle skjuta upp det hela långt in i framtiden. Men nej, det gjorde jag givetvis inte, jag åkte dit i måndags morse som tiden var bokad på. Och jag kan lova er, det var inte alls kul att behöva sätta sig på bussen i dessa tider. Jag undviker bussen så mycket jag bara kan. Jag går, cyklar eller åker bil dit jag skall. Men nu så fick jag åka buss vare sig jag ville eller inte.

Men det som var så fantastiskt ändå i dessa tider var att alla på bussen höll avståndet. Och hälften av alla som klev av bussen gjorde som jag: tog fram handspritsflaskan och spritade händerna. 

Väl på Sammaritehemmet där jag skulle vara så möttes jag upp av två trevliga sjuksköterskor som hälsade på mig välkommen och tog mina uppgifter.

I väntrummet satt det redan två kvinnor, även här med gott avstånd.

En sköterska kom ganska snart och ropade upp mig, så himla go och varm. Hon presenterade sig och bad mig klä av mig på överkroppen. Hon berättade sedan hur det hela skulle gå till och vad jag skulle tänka på från och med nu!

1) En gång i månaden skall jag gå igenom mina bröst, känna efter knölar där och i armhålan. Skulle jag känna något så skulle jag kolla igen efter ett par veckor. Fanns knölen kvar, har den växt så skall jag kontakta bröstmottagningen! Samma tid varje månad skall jag känna på brösten, en vecka efter senaste mens.

2) Vätskar det ifrån mina bröstvårtor - spontan utsöndring så skall jag kontakta bröstmottagningen.

3 ) Skulle mina bröstvårtor sjunka/dra sig inåt så skall jag kontakta bröstmottagningen!

Detta skall väl inte vara så svårt att komma ihåg? Eller? Får markera in det i min kalender! Får planera in en "känna-på-brösten- dag" i kalendern. En dag bara för mig och mina tjejer! Hahahah.

Själva undersökningen gick fort. Jag tror jag var inne i undersökningsrummet max 10 minuter. Att klämma tuttarna i denna apparat var ingen trevlig upplevelse om jag själv får säga så. Trevligare saker har jag ju varit med om. Många har skrämt upp mig och sagt att det gör ont, ja det var ju inte skönt eller så men ont kan jag inte påstå. Fast alla är vi ju olika! Det kanske beror på storleken på brösten, hur lång man är själv osv. Jag tyckte det inte gjorde ont i alla fall!

Tjejer, när ni får er kallelse till mammografi. Tveka absolut inte. Ingen vill gå och klämma pattarna, men det är ett onödigt ont. Eller säger man nödvändigt ont? Sak samma, ni förstår nog vad jag menar!

Att gå och kolla upp brösten är bara bra, det kostar ingenting och tar inte alls lång tid. Att kolla upp brösten är superviktigt, för en tidig förändring som upptäcks i tid kan hjälpa dig på väg till snabb tillfrisknad, till överlevnad!

Samma sak gäller när kallelsen för cellprovstagning. Ju tidigare man upptäcker cellförändringar desto bättre. Större överlevnad och snabbare tillfrisknad!

Så snälla tjejer, tveka inte för allt i världen! Detta räddar liv! Och leva vill vi väl alla göra? Leva friska och länge?

Stories_of_Amie: Dagbok: Måndag 2020-05-18

Ingen har väl kunnat missat den stora nyheten om denna hen som fastnade i polisrazzian häromdagen, hen som hade köpt sex! Anledningen till detta var att hen mådde dåligt!

Skulle du köpa sex för att du mår dåligt? Skulle jag köpa sex för att jag mår dåligt? Nej absolut inte. Jag tar tag i mina problem, vänder ut och in på mig själv om jag så måste för att må bra! Jag bearbetar mina problem, jag skriker, gråter, promenerar, skriver, fotograferar, läser en bra bok eller tittar på en bra film för att skingra tankarna en stund för att sedan ta tag i problemet igen. Om det inte hade varit för denna rådande pandemi så skulle jag umgås med nära och kära för att känna kärlek och värme, för att få det stöd jag behöver, jag pratar av mig. Så nej jag går inte och köper sex för att jag mår dåligt!

Så himla dålig ursäkt! För hur skulle världen se ut om alla gjorde detta? Låta sitt dåliga mående och frustration gå ut över någon annan? Utnyttja en annan människa för sin egen vinning!

Att äga någon annans kropp för en timmes njutning har jag absolut ingen rätt till, det borde ju varenda människa förstå.

Är jag ensam när andan faller på och jag kan inte distrahera mina tankar så får jag väl för f*n ta hand om mig själv och tillfredställa mig själv på hemma plan som så många andra gör! Ingen skam i det.

Jag blir så arg när jag tänker på detta. Och det värsta är ju också att media uppmärksammar detta så himla mycket också! Hen får sitta i tv och berätta sin version av vad som hände! Med den tjockaste offerkoftan på, en offerkofta av denna värld. Skamligt! Att man ens lägger tid på detta!

Där sitter hen uppblåst och försöker verka ångerfull, men det jag ser är bara en arogant person som inte alls ångrar sig. En person som bara är förbannad för att hen blev påkommen! Hade hen suttit i soffan i tv och beklagat sig om hen inte hade blivit avslöjad? Hade hen suttit och ångrat sina val om hen inte hade blivit tagen på bargärning? Eller hade hen bara gått hem och gjort om detta vid ett annat tillfälle? Ja, det tror jag faktiskt!

Men nu när hen är påkommen så är det bäst att erkänna och försöka be om ursäkt för det inträffade! Patetiskt i mina ögon!

Vem tänker på den tjejen som hen utnyttjade? Är det någon som vill prata med henne och höra hennes version av det som hände?

Eller andra tjejer som lever i denna fruktansvärda misär och utnyttjas dageligen!

Är dem osynliga? Är dessa tjejer inte värda någonting?

Detta är ett hån mot dessa tjejer, att låta hen sitta där och beklaga sig!

Män som hatar kvinnor köper sex. En man som älskar och respekterar kvinnor skulle aldrig köpa sex.

Du - du som satt där i soffan och ångrade dig! Ta av dig offerkoftan och stå för det du har gjort, sluta se dig själv som ett offer! Din handling är kriminell alltså är du en gärningsman och inget offer. Kvinnan du utnyttjade är offret!

Stories_Of_Amie: Dagbok....Onsdagstankar

 Dagarna går, ny vecka och snart ny månad. Du sköna Maj ligger runt hörnet. Men jag vet inte om denna kommande månad kommer bli så himla skön med tanke på den rådande situation hela världen befinner sig i just nu. Ja, jag talar givetvis om covid-19! Ämnet som ligger på allas tunga. Vart man än vänder sig så står någon och pratar om detta virus. Slår man på TV:n så pratas det om Covid-19 och öppnar man en tidning så fylls sida efter sida med viktig information, artiklar om denna vidriga pest som sätter skräck i alla människor. Jag börjar verkligen bli less på denna sjukdom nu! Jag misstänker att jag inte är ensam. Jag ber varje dag att den snart skall upphöra. Jag ber varje dag för dem som ligger på sjukhusen och kämpar för sina liv. Sänder en tanke till alla som dött i sviterna av covid-19. Det räcker nu!

 Jag känner en enorm tacksamhet ändå, tacksamhet för att jag lever och har hälsan. Att alla jag känner och håller av mår bra. Jag känner en enorm tacksamhet för vår sjukvård. Att vi har dessa underbara undersköterskor, sjuksköterskor och läkare som varje dag utsätter sig själv för detta virus varje dag när dem kommer till jobbet. Att de kämpar dag efter dag under hemska arbetsförhållande för att hålla alla patienter vid liv och för att förhindra vidare smittspridning.  Jag var själv på vårdcentralen igår och kollade mitt blodtryck ( ett blodtryck som nu, tack vare medicin ligger normalt nu ) , innan jag gick dit så tvekade jag flera gånger. Skulle jag verkligen gå dit? Tänk om jag skulle stöta på någon som är sjuk! Men jag ville ju samtidigt veta hur jag låg till, om jag hade bättre värden än förra gången! Nyfikenheten tog över. Väl där så möttes jag av två sjuksköterskor som satt utanför vårdcentralen som frågade om jag var förkyld eller hade feber.  De bemötte mig med ett leende trotts att det kanske var trötta. Väl inne på vårdcentralen satt jag ensam i väntrummet. Kändes väldigt konstigt, med tanke på sist jag var där så var alla sittplatser upptagna. Sjuksköterskan som skulle ta mitt blodtryck tog emot mig precis som vanligt. Den enda skillnaden var dock att hon ej tog mig i hand och att hon sedan satte på sig ett förkläde då hon skulle ta mitt blodtryck! Hon var mycket trevlig och talade till mig så tryggande. Jag vet inte om hon såg på mig att jag var nervös och kände mig olustig över att vara där. Jag gick där ifrån och kände mig lugn. Spritade av händerna en sista gång innan jag lämnade vårdcentralen. Så jag vill att vi alla verkligen visar vår tacksamhet till sjukvården nästa gång vi är i kontakt med dem. Inte bara nu under denna pandemi utan även sen när den är över! Jag hoppas verkligen att våra politiker får upp ögonen för dessa räddande änglar! Att de inser att all sjukvård måste få kosta, att all dess sjukvårdspersonal måste få kosta - att de förtjänar bättre löner och bättre arbetsvillkor! Så som det ser ut nu och har sett ut länge - så får det inte se ut i framtiden. Vård får kosta. Sjukvårdsmaterial måste finnas. Så som det varit med leveranser av sjukvårdsmaterial innan denna pandemi och under denna pandemi är skamligt! Bättre back-up måste få finnas. Lager av sjukvårdsmaterial kostar inte om det får stå. Reserver måste finnas.  Samt vårdpersonal måste finnas. Så statusen för detta yrke måste höjas!
Jag känner trotts allt tacksamhet!

Exakt, när stannade du upp senast och bara njöt av det vackra runt omkring dig? Om jag har lärt mig något under denna pandemi är att varva ned! För det finns inget viktigare här i livet än att ha hälsan och må bra.
Jag stressar visserligen inte genom livet, men jag känner hur skönt det är att varva ned ändå! Att bara stanna upp och se det vackra omkring mig. Att komma ut på en härlig promenad i den underbara och vackra värld vi lever i. För även om vi lever i denna pandemi så fortsätter livet omkring oss.  Blommorna blommar, träden knoppas, gräsmattorna blir gröna, fåglarna kvittrar, solen går upp och ned varje dag. Så även om vi människor stannar upp så fortsätter livet omkring oss.
När stannade ni upp och lyssnade på fåglarna tillexempel?
Förra måndagen ca fem på morgonen ( jobbade extra natt ) var jag ut med soporna och möttes av en symfoni av fågelsång. Den var så stark och så vacker så den vibrerade inom mig. Jag blev som tagen på sängen, aldrig varit med om detta förut. Jag blev så rörd och så varm inom bords att jag var tvungen att stanna kvar ute en liten stund till.
När jag vid skrivandets stund så känner jag nästan vibrationerna inom mig fortfarande. Den stunden var så magisk. Hoppas jag får uppleva en sådan vacker morgon igen!
Lova mig att ni också stannar upp där ni befinner er och känner in världen. Gå ut i skogen och andas, sätt er vid vattnet och andas. Sätt dig ned i skön fåtölj med en bra bok och en god kopp kaffe handen. Läs och njut av orden och den goda smaken av kaffet. Känn aromerna. Känn smaken och känn värmen! Drick kaffet som om det vore för första gången och njut!

Har ni lessnat på detta inlägg nu? Det blev längre än vad jag hade tänkt mig. Blev väl kanske inte skrivet så som jag hade tänkt mig inombords.  Men nu har jag skrivit detta inlägg i alla fall och hoppas att ni uppskattar mina svamlande tankar som hoppar och far inom mig!

Ta hand om er. Var rädda om er. Tvätta händerna. Och håll avstånd!

🙏Namaste🙏

Bilderna är lånade från Google, alltså inte mina!

Gud bor inom mig, som mig....

 Jag kan inte kalla mig andlig, kanske spirituell. Dessa två ord har visserligen ungefär samma betydelse. Men jag tror att spirituell passar mig bättre, stämmer bättre in. Jag vill visserligen inte sätta någon stämpel på mig själv och min andlighet/spiritualitet. Jag vill inte sätta mig själv i något "fack" för så enkelt är detta inte för mig. Jag önskar att jag kunde kalla mig kristen, jude, muslim eller buddhist osv. Jag skulle känna mig inlåst, det skulle kännas som om jag låste i mig själv! För jag vill vara fri. Min själ är just en fri själ och det vill jag att hon skall fortsätta vara. Jag vill känna mig fri när jag älskar, när jag skrattar, när jag gråter, när jag talar och framför allt leva fritt.  Att tillhöra en religion känns inrutat och fyllt av en massa regler och förhållningssätt. Det är så mycket i våra liv som redan bestäms av andra, våra liv är bundna till rutiner och en massa måsten. Och för mig blir det då extra viktigt att kunna styra något själv i mitt liv, att få bestämma själv hur jag tror och inte tror.
Även om jag i många år har velat tillhöra något, känna någon samhörighet med andra människor och deras tro så har jag nu det senaste året insett att min tro är min och ingen annans. Ingen kan tro på samma sätt som jag, vi tror alla olika. Vi har olika uppfattningar och syn på saker här i livet så vi kan alltså inte ha samma syn på religion eller troendet. Det är omöjligt. Så jag har slutat leta efter någon jämlike, jag har i stället landet i det jag tror på och gör det som får mig att må bra.
Jag vill som sagt inte kalla mig andlig eller religiös. Jag vill kalla mig spirituell möjligtvis troende.
Men på vad?
Jag är döpt i den Svenska Kyrkan, jag är konfirmerad och gift i kyrkan och vill troligtvis en dag ha en kyrklig begravning. Skall jag då alltså kalla mig kristen?
Jag älskar kyrkorummet - stillheten och lugnet det medför. Känslan av närvaro, men närvaro av vad? En påtvingad närvaro av något/någon som prästen står och predikar om ?Tror jag på Jesus? Har han ens funnits? Det har han säkert på ett eller annat vis. Men jag har svårt att tro på honom ändå. Ordet/namnet Jesus är så laddat för mig. Jag har alltid haft så svårt att kunna tro på något jag inte kan se, något jag inte kan känna eller ta på. Jag tror, jag tror på något större, en större och starkare kraft. Om detta större är Gud vet jag inte, men just nu, här och nu, där jag befinner mig i livet så säger vi Gud.
Även om jag inte kan se Gud eller ta på honom så kan jag känna av hans närvaro. Men Gud finns inte i Kyrkorummet för mig. Han finns över allt.

 Jag känner hans närvaro ute i naturen. Jag känner av hans närvaro när jag till exempel sitter på stranden i Danmark. Jag känner hans närvaro i luften, i vinden som smeker min kind, i sanden som jag silar mellan mina fingrar, i vågorna som rullar in mot land. I fåglarna som flyger ovanför, i träden som finns runt omkring mig. I gräset. Jag ser Guds närvaro i barnet som bygger sandslott. Jag känner hans närvaro i pussen på kinden av min son, i blicken från min man och i leendet i min mammas ansikte. Guds närvaro känner jag inte i Kyrkorummet, han finns i naturen - så naturen är mitt kyrkorum. I närheten av vatten känner jag honom lite extra. För vatten, havet gör mig lugn. Vilket är lite ironiskt för jag hatar att åka båt. Att ta färjan över till Danmark är en ständig plåga, fast det borde egentligen vara en trygghet. För då är jag i mitt rätta element! För jag älskar att bada. I vattnet känner jag mig fri. Lätt och fri.  I vattnet känner jag som ett med universum.
Gud finns i den regnbåge jag såg för någon timme sedan då jag satt ute på balkongen och hämtade lite luft. Allt med Gud är magi. Allt Gud tar på är vackert. Naturen är Gud.
Jag har alltid haft dessa känslor inom mig, har alltid mediterat utan att veta om det. När jag var barn kunde jag sitta på bryggan på Gräsö med fötterna i vattnet, hade alltid med mig min freestyle med min älsklingsmusik som jag satt och lyssnade på. Bara satt och andades lugnt och bara var. Andades lugnt och var ett med naturen, var där i hans närvaro och befann mig i nuet. Sedan kunde jag gå tillbaka till husvagnen som vi bodde i och känna mig som en helt ny person.  Jag visste inte då att det var något som kunde lika meditation.  Jag har däremot aldrig vågat prata om detta, sätta ord på det jag känner och det jag tror på. Har även inte vågat erkänna detta för mig själv. Jag har alltid känt mig vilsen och rotlös och ensam med mina tankar och det jag tror på.
Jag har nog inte heller kunna sätta ord vad det är jag har känt inom mig. Tills jag såg filmen "Eat, Pray, Love.
Den filmen var som ett uppvaknande. Nästan en religiös upplevelse om man vill säga så.

Jag insåg där och då vad det var jag letat efter, sökt efter hela mitt liv. En samhörighet.  Att sluta gå omkring och känna mig ensam och vilse även tillsammans med nära och kära. Jag kunde äntligen sätta ord på den närvaro jag kände i min ensamhet ändå. Jag förstod äntligen! " Gud bor inom dig, som dig"! Det var Guds närvaro jag känt av hela livet.
Men med detta uppvaknade så känner jag mig ännu mera vilse och rotlös. En gammal vän till mig satte ord på det vi båda kände! Vi är sökare.
Men vad är det då vi söker? Ett bättre liv?  Ett annat liv? En samhörighet? Gud? Ett nytt hem? Nytt jobb? Skulle vi bli lyckligare när vi hittat det vi sökte? Skulle vi någonsin hitta det vi söker? Och vad händer sen?
Att vara en rotlös, vilsen sökare driver mig snart galen. Jag vill ha svar. Jag vill finna ett lugn i mig själv. Jag vill hitta mig själv. I detta sökande börjar visserligen vissa bitar falla på plats. Jag börjar sakta hitta mig själv. Att våga sätta ord på det jag tror på för mig närmre mitt mål.
Men samtidigt så för detta sökande med sig en massa frågor. Frågor utan svar.
"Gud bor inom mig, som mig" ja så är det nog. För det är honom jag vänder mig till i bön, det är honom jag samtalar med när jag mediterar. Men att leva som kristen kan jag inte. Det är något som bär emot.
Det är där Buddha och buddhismen kommer in. När jag inte vågade sätta ord på min tro och den ständiga närvaron av något större så sökte jag mig till Buddhismen. Som jag skrev tidigare så kan jag inte vara troende och följa dess "lagar och riktlinjer" som man skall leva efter för att vara en bra troende. Jag kunde inte se mig själv som kristen, jude eller muslim osv. Men som Buddhist! Så mycket enklare. Buddhism är dessutom ingen religion, utan en livs filosofi. Men den klassas som en världsreligion. Att leva som Buddhist har också sina riktlinjer och "regler" som man skall leva efter. Men så levde jag ju redan, nästan i alla fall. Min fria och vilsna själ fann sig själv i Buddhismen, den samhörighet jag länge letat efter.
Men som vi alla vet så kommer det tider i livet då man tvivlar. Man står helt plötsligt vid en vägkorsning och vet inte vilken väg man skall följa och där står jag och trampar just nu sedan ett par månader tillbaka. Kanske till och med ett år tillbaka. Jag har svårt att lämna/hänge mig helt och hållet till någon tro/religion.
Kommer man hem till mig ( oss ) för första gången så kan man se min resa till att finna mig själv.
Ta mitt vardagsrum till exempel. På mitt skrivbord står ett Buddha huvud, på ett skåp, en vägghylla eller två så finns det mer Buddhor. På ett litet bord bredvid fåtöljen som min man alltid sitter i så står den Heliga Madonnan. På en vägghylla har jag mina biblar. På fönsterbrädan står en tavla som min vän har målat, som föreställer en sjöjungfru som talade till mig. När jag såg den första gången så kände jag en samhörighet med den. För mig är det en ängel. En ängel utan ansikte, vilket för mig inte har någon betydelse.
I hallen har jag några radband hängandes, ett av radbanden köpte jag under ramadan förra året. De hänger tillsammans med mitt halsband med Fatimas Hand ( Hamsa ) och mitt halsband med ett kors på.
Känns kanske förvirrande för den som kommer hem hit och ser alla dessa religiösa symboler.  Det talar för att det bor en "förvirrad" och vilsen person här.
Jag hoppas att jag en dag kommer hitta mig själv, hitta lugnet och min plats.  Utan att behöva sätta en stämpel på mig! Jag tror, men jag är inte troende. Eller så är jag det. Vad säger ni?
Men om jag nu skall sätta en troende stämpel på mig här och nu, där jag befinner mig i livet just nu så är jag en Kristen Buddhist!
Men jag tar en liten nypa från alla religioner och gör den till min egna religion! Min egna tro. För jag vill inte ha någon stämpel.
Men jag vill ändå att Gud fortsätter följa mig och finnas där för mig!

Nu blev det ett fruktansvärt och kanske mycket förvirrande inlägg för er att läsa, men jag hoppas ni förstår!

Namaste!🙏🙏🙏🙏


Bilderna är lånade från Google eller Pinterest!

Stories_of_Amie: Dagbok : Påsken 2020

 Påsken 2020 ser verkligen annorlunda ut i jämförelse med andra "påskar"! Jag har visserligen aldrig varit ett riktigt stor fan av påsken. Inte som vuxen i alla fall! När jag var liten så tyckte jag om påsken. Om det var för alla påskfjädrar i påskriset, alla påskkorten som ritades i skolan och hemma inför Skärtorsdagen som sedan skulle delas ut i hopp om att få godis tillbaka, påskmiddagen som är den samma som julmaten - påskmust istället för julmust eller om det var för påskäggen man fick! Färgglada påskägg fyllda till bredden med godis. Jag tror med handen på hjärtat att det var det sist nämnda! Jag minns visserligen att "påskarna" som barn var mysiga och jag minns dem med värme. För min mormor var alltid där! Vi firade alltid påsken med henne. Men sen när hon tyvärr gick bort när jag bara var 11 år gammal så försvann det magiska över påsken! Jag vet inte.

 Men som sagt, påsken 2020 kommer gå till världshistorien som en mycket annorlunda påsk. För många! Alla skall stanna hemma och fira ensamma. Jag tänker på alla som sitter ensamma hemma utan familj och släktingar! Isolerade på grund av denna farsot som sprider sig som en löpeld över jorden. En farsot som gör många sjuka, hemskt sjuka, många som just nu ligger vid skrivandes stund och kämpar för sina liv och tyvärr många som just i samma minut tar sina sista andetag och lämnar jordelivet - lämnar sina familjer i stor sorg. Bara här i Sverige så är vi snart uppe i 900 dödsfall. Jag vet inte om jag kan greppa det som händer just nu! Vet inte om jag riktigt kan ta in det! Jag vet att det är allvarligt och väldigt farligt, men jag vet inte om jag vill släppa det in på livet helt och hållet. All sorg och elände. Jag är rätt skör i mitt psyke just nu, det kan man om inte annat se på mina händer. Jag vet inte om jag har berättat om det här förut men jag lider av tvångssyndrom/OCD - där jag är rädd för bakterier och tvättar och spritar mina händer allt för ofta. Enkelt beskrivet. Och nu när denna farsot som alla vet heter Covid-19 har ju inte precis underlättat för mig. Mina händer är nu söndertvättade och torra. Har fått stora röda partier på händerna som svider och kliar. Som bränner som eld när jag får varmvatten på dem när jag antingen tvättar händerna eller diskar. Spelar ingen roll hur jag än smörjer mina händer så är det inget som hjälper just nu. Så jag har ångest till och från varje dag, hela dagarna just nu så jag vill inte greppa det som händer, vill inte riktigt ta in det. Har redan alla mina känslor liggandes på ytan som öppna sår. Jag är inte rädd att få denna virussjukdom även om jag är överviktig, röker och har högt blodtryck. Blir jag smittad så blir jag smittad, inget jag direkt kan göra åt saken, jag kanske blir en i statistiken fast jag inte vill och försöker göra allt för att undvika. Nej, jag är inte rädd, har inga skygglappar på, försöker bara kontrollera mitt min ångest/mitt tvångssyndrom!

 Jag är för evigt tacksam livet att jag än så länge är frisk och har min hälsa, även om jag är sjukskriven och har varit hemma från jobbet i fyra veckor så har jag ju som sagt ändå hälsan och livet i behåll. Jag är evigt tacksam för alla rikedomar jag har i mitt liv - och då menar jag inte pengar utan vänner och familj. Även om jag inte träffar mina vänner eller familj just nu på grund av Covid-19 så vet jag att dem finns där för mig och jag för dem. Mina föräldrar, mina syskon och mina vänner och min egna lilla familj är allt jag behöver. Jag saknar dem alla och vill bara umgås med dem alla igen och bara krama dem och mysa. Livet är inte detsamma utan dem i min närhet. Jag känner en enorm tacksamhet för alla runt omkring mig! Men som sagt, jag saknar dem alla - somliga lite mer och andra lite mindre. Hahah, nej jag skojade bara. Jag saknar dem alla. Saknar även jobbet ( trodde jag aldrig skulle skriva en sådan sak ) låter kanske lite knasigt då jag gärna är hemma - där jag trivs som bäst. Hade jag möjlighet att gå hemma ( utan att leva på staten ) så skulle jag göra det. Eller jobba hemifrån i alla fall! Men hur som så saknar jag jobbet - saknar att komma hemifrån och göra något! Att uträtta något, att hjälpa andra och finnas till. Saknar personalen - mina fina kollegor! Jag är otroligt tacksam och glad för att jag sökte mig tillbaka till min gamla arbetsplats. Det var som att komma hem. Visserligen så kan man se det som ett steg tillbaka i min personliga utveckling men jag tror det är tvärtom. Jag provade på annat i tre år och det kändes rätt då men sedan kände jag att jag ej hörde hemma där längre och ville tillbaka. Ett bra val och något jag inte ångrar och det är jag tacksam för - så otroligt tacksam för! Sedan så känner jag mig så uppskattad och omtyckt av alla, jag kan ha fel men jag känner mig omtyckt och uppskattad i alla fall och det är viktigast!

Varför firar vi påsk? Om man tänker på hela historien om Jesus - som är anledningen till detta firande så är det ju inte ett så himla härligt firande måste jag säga! Firar vi att denna man förrådes av Judas en av hans alla lärljungar? Det stora förhöret i Getsemane trädgård, hur han pryglades och sedan den långa korsvandringen ( - Golgatavandringen ) under förnedring - där folk hånade honom, spottade på honom och soldater som piskade honom hela vägen upp på berget där han sedan korsfästes. Där satt han hela Långfredagen tills han dog. Smärtsamt av denna värld. Och det är något vi firar!

Nej då, vi firar inte att Jesus dog på korset för våra synder, vi firar hans uppståndelse!  Livets seger över döden.

Men i dagens samhälle, firar vi verkligen denna händelse till glädje över Jesus uppståndelse eller ser vi det bara som ett ytterligare tillfälle för att äta gott och dricka gott tillsammans med våra vänner och familj precis som vid jul - då vi skall fira Jesu födsel.

Handen på hjärtat! Hur många är ni där ute som firar dessa högtider pga Jesus? Jag kan direkt erkänna att jag ( och många med mig ) firar dessa högtider för att jag är uppväxt med det! Utan någon som helst symbolik och åtanke till denna man! Ingen i min familj är eller var särskilt troende kan jag tänka mig! Jag har inte direkt hört någon prata om det eller hört att någon sagt att dem är troende.

Men är jag troende då? Svårt att säga. Jag vill tro. Jag vill känna samhörighet med något/någon! Jag vill vända min stora livsfrågor, lägga mitt liv i någons händer och jag vill älska något större än människan. 

Men är jag troende? På den frågan har jag tyvärr två svar. Både ja och nej! Tror jag på Jesus? Både ja och nej på den frågan också! Det är en sådan stor fråga som jag inte själv har svaret på! Jag vill varken säga ja eller nej! Jag är döpt, konfirmerad och gift i Svenska kyrkan! Men är jag troende för det? För att jag tycker om kyrkor och gå på Gudstjänster, uppskattar det andliga rummet i kyrkan, känner en djup respekt för kyrkan och känner ett lugn i det stora kyrkorummet! Gör det mig troende?

Jag måste sätta mig ned och tänka lite mer på denna stora fråga. Jag vill tro, vill tro på något större än människan som sagt! Jag tror på livet, ödet och det Stora där ute - som många kallar Gud.

Men är jag kristen? Jude? Muslim? Katolik? Buddhist? Hindu? Ja, jag vet faktiskt inte!

Som jag sa till en vän en gång: Jag vill tro på något, men kan inte välja. Alla religioner har något vackert i sig, alla religioner sprider Kärlekens budskap - och kärlek är väl ändå det vackraste som finns. Något vi alla behöver. Muhammed, Jesus och Gud är kärlek. Men kan jag tro på dem och bara dem? Jag skulle vilja ta en liten bit från varje religion och slå ihop till en och samma! Den religionen skulle jag kunna tro på!

Som sagt, begreppet troende är så himla stort och en nästan så omöjlig fråga att svara på. 

Citatet: "Gud bor inom mig som mig" från den underbara filmen "Eat, Pray. Love" med Julia Roberts är ett underbart citat, som fick mig att tänka: Jaha. Nu förstår jag, men ändå inte!

Hur som helst så firar jag påsk, utan en tanke på Jesus eller Gud. Jag firar påsk tillsammans med nära och kära, äter god mat och myser!
Och denna påsk skall jag nog reflektera lite mer på varför vi firar påsk och tänka lite mer på Jesus och hur jag ser på det här med religion!

*Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med ditt förstånd och din nästa som du själv.* Lukasevangeliet 10:27

Strorise_Of_Amie: Om att fylla 40 år

Dålig bildkvalitet jag vet, men jag håller på att träna att ta kort i olika ljus. Jag har svårt att ta fina kort i mörker!

Dem sista blommorna som gick att rädda ur den underbara buketten med blommor som jag fick av mina svärföräldrar via blombud när jag fyllde år. I med dem i en liten vas och så fick dem ställas fram på min skrivbord så att jag får njuta av dem lite längre!

Kortet är taget med min mobil i all hast, så dålig bildkvalitet! Förlåt!

Så här såg buketten ut från början då jag precis fått hem dem med blombudet! Luktade så himla ljuvligt och den var så vacker! Älskar färgglada blombuketter!