måndag 19 augusti 2019

Stories_of_Amie: Om hösten: Skolstart.


Idag började skolan igen efter det långa sommarlovet. En pigg, nervös men ändå en väldigt glad 12-åring väcktes klockan sju i morse. Han "hoppade" nästan ur sängen. Är så tacksam att han är så pigg och lätt väckt på morgonen fortfarande. Hoppas att det för alltid kommer att vara så, att han "hoppar" ur sängen på en gång när man väcker honom, så man slipper springa fram och tillbaka och tjata på honom om att kliva upp. Vill verkligen inte att våra dagar skall börja med tjat, det blir så fruktansvärt tråkigt då!
Frukost plockades fram med dunder och brak i köket, medan jag själv gick runt och försökte hålla mig vaken, så  fruktansvärt trött och så himla ny vaken och hade knappt koll på mig själv. Så det är skönt att han skötte sig själv. Efter frukosten skulle håret fixas, vax och pill för att få hans vilda hår att ligga snyggt hela dagen.
Han börjar bli så stor. Min lilla pojke. Min vackra lilla gosse.
Tittade på gamla bilder på honom igår, på små videosnuttar då han stod vid tv.n och tittade på Teletubbies, åh dem fruktansvärda Teletubbisarna. Hur han sjöng med till musiken, ropade på Poh/Pho som var hans favorit.
Jag saknar verkligen den tiden, då han var liten och upptäckte världen. Allt var roligt, läskigt och spännande. Saknar absolut inte Teletubbies perioden men jag saknar små barnstiden.
Isaac stod bredvid mig och tittade på dessa gamla bilder och dessa filmsnuttar på honom, han skämdes till tusen över sitt yngre jag. Men han små skrattade lite åt sig själv ändå.

Nu vid skrivandets stund så är han i skolan, han gick före åtta och lovade mig att ringa när han kom fram till skolan. Vilket han gjorde. Man hörde på honom att han var nervös, för han ställde en miljon frågor om vad jag gjorde. Jag stod där med ett badlakan virat om min kropp då jag hade duschat direkt när han lämnade hemmet. Frös gjorde jag men jag kunde inte stressa på honom. Var ju tvungen att stå där och vara pedagogisk och peppa honom att gå in i skolan och bara slappna av.
Ja, jag glömde ju berätta för er, han börjar ny skola idag. Vilket gör det hela mer nervöst och spännande och kanske lite läskigt för oss båda två.
Tyvärr så kommer jag inte vara hemma när han kommer hem från skolan, jag kommer inte få vara med och höra hur dagen har varit. För när han slutar så är jag tvungen att ta mig till jobbet. Eller tvungen och tvungen, jag skall jobba idag. Absolut inget tvång...eller....
Ja, det här med att jobba är ett helt annat ämne som jag kan prata om hur länge som helst. Ett hett ämne.
Men i alla fall, i dag startade höstterminen och därmed är vi tillbaka till verkligheten, tillbaka till rutinerna igen. Ett kärt återseende och även ett hatfullt återseende då jag avskyr krav och rutiner!

Och med det avslutar jag dagens blogginlägg!

måndag 5 augusti 2019

Stories_Of_Amie om: Hösten




Många kommer säkerligen inte hålla med mig om detta, men nu längtar jag till hösten. Längtar efter kylan och att få klä på mig. Ja, kläder har jag alltid på mig men jag menar klä på mig mer kläder.
Jag älskar sommaren, ljumma sommar kvällar, svalor som skriar och mygg som surrar. Men jag hatar sommaren likaväl. Endast av den enkla anledningen: jag vet inte vad jag skall ha på mig.
Jag har jätte svårt att hitta snygga sommarkläder som jag gillar. Jag vet inte om det beror på att jag är tjock/fet eller mullig, men jag tycker att snygga sommarkläder passar bättre på smala människor. Jag vill ha långa fina, tunna, blommiga sommarklänningar på mig och korta fina kjolar. Men tyvärr så kan jag inte. Av två anledningar. 1) Långa sommarklänningar är för långa för mig och ser sedan ut som om jag satt på mig ett mormors nattlinne då dem inte sitter snyggt på min kropp. 2) Mina lår "gnider" mot varandra och jag får "skavsår" på låren. Så jag måste alltid ha korta leggings under och då är den där underbara känslan borta.
Så hösten längtar jag efter nu, för på hösten har jag inte samma besvär med att hitta kläder. Inte lika svårt i alla fall. Jag gillar att klä på mig, mysa med varma tröjor och halsdukar/sjalar. Jag älskar halsdukar/sjalar. Vet inte hur många jag har hemma redan. Hinner inte använda alla men jag gillar att variera.
Luften blir så mycket friskare och klarare när hösten kommer.  Soliga höstdagar....åh så ljuvliga dem är. En härlig och kylig höstpromenad slår nästan allt.
Tända ljus på kvällarna och dricka en kopp varmt te i soffan och bara mysa.  Det är så ljuvligt, mysigt och som balsam för själen.
I höst skall jag njuta. Tända ljus, köpa hem gott te, härliga halsdukar/sjalar och bara njuta av livet. Vara ute och njuta av dem vackra träden - se alla skiftningar! Åh, jag riktigt längtar.

Stories_Of_Amie om Att fylla 40 år


Den 28:e augusti är det exakt 7 månader kvar tills jag fyller 40.
40!!!!
Jag kan inte fatta det! 40 år.
Ni som är födda på 1980-talet precis som jag, kommer ni ihåg när man skrev i "Mina vänner" boken i skolan att man var 10 jordsnurrar- när man skulle berätta hur gammal man är.
Så med andra ord är jag nu 40 jordsnurrar!
Inte så konstigt att man går omkring och är lite snurrig i bland, förlåt,kunde inte låta bli. Så dåligt skämt jag vet, men jag kunde inte låta bli.
Som sagt, 40 år gammal om 7 månader.
Vart har åren tagit vägen? Jag fyllde nyligen 20 och ännu mer nyligen 30!
Hur kan det vara möjligt att det redan är dags för 40?
Pratade med min syster Lisa igår. Hon frågade hur det gick med alla planer inför min 40 årsfest.
Det var bara att erkänna färg, det finns inga direkta planer!
Jag har lagt det åt sidan den senaste tiden, känns inte så himla viktigt att tänka på denna dag då jag inte har mått så himla bra den senaste tiden. Men nu mår jag bättre och har antagit min utmaning till att må ännu bättre, så nu börjar det väl dra ihop sig och det är väl på tiden att börja planera denna dag, vare sig jag vill eller inte. Vare sig jag vill erkänna denna ålder eller inte.
Men att 40 års strecket närmar sig märker jag mer och mer, kroppen blir mer och mer nervös in för denna ålder. Jag börjar nojja inför att bli så "gammal", 40 års krisen är här. Men det har ni nog redan förstått, för kolla bara hur många gånger jag har skrivit talet 40 i detta inlägg!
Det måste vara en ålders-kris-bubbla som jag lever i just nu, för jag har börjat göra så mycket nya och konstiga saker! Hahaha, konstiga och konstiga.
Men ni fattar.
Jag är 39 år gammal och har tillexempel börjat dricka kaffe denna sommar. Ja inga överdrivna mängder och det är inte så att jag tycker att det är skit gott heller för den delen. Men det funkar om det inte finns något annat att dricka. Jag har ( visserligen bara hänt en gång ) åkt ned på stan själv och handlat presenter till två kollegor och sedan suttit på ett café och njutit av mitt egna sällskap.
Sedan har jag gjort lite annat också som inte tillhör mitt vardagliga liv.
Så ja, detta måste ju bero på att jag genomgår en livskris. Eller ålderskris med andra ord.
Måste börja kolla över detta med mitt kalas/fest...kan man säga kalas när man är vuxen? Ja ja, ni förstår vad jag menar. Jag måste börja kolla över detta hur jag vill ha det. Som sagt det är bara 7 månader kvar och jag och ni vet ju hur fort ett halvår går.
Det säger bara "swoosch" så är det mars helt plötsligt och dags för mig att fylla år.
Gästlistan är redan påbörjad, familj och närmaste vännerna. Sen då? Det blev ju inte så många gäster!
Jag brukar inte vilja firas med dunder och brak, men för en gång skull kan det ju vara kul att verkligen fira en födelsedag med dunder och brak!
Någon gång i livet måste man ju få stå i mitten av detta dunder och brak eller vad säger ni?
Jag brukar oftast, eller nästan alltid eller till och med alltid stå i skuggan, lite bakom alla andra.
Jag syns och jag finns men jag hörs inte, tar inte plats.
Så nu kanske det är dags.
Eller vad säger ni? 
Känns spännande, har aldrig stått i centrum och tagit plats. Men nu som 40 -åring ( eller snart i alla fall ) så anser jag att det är min rätt, som människa, som kvinna.
Vi får se hur det går!
Bloggen kommer ju att handla om detta, hur jag skall resa mig upp, ta min plats och hitta mig själv och bli den person jag alltid drömt om att vara. Att våga vara mig själv!




lördag 3 augusti 2019

Dagbok: Lördag 3/8 2019


Blev lite galet denna lördag. Var uppbokad denna lördag...sedan lång tid tillbaka för att fotografera på ett bröllop.  Glömde sedan kolla upp det med mitt nya jobb om att vara ledig denna lördag, som sedan visade sig att det inte var min jobblördag, efter att jag då bokat av foto jobbet. För att sedan planera en tripp/utflykt med familjen. En utflykt som för min del blev inställd då jag blev uppringt från jobbet i morse och blev inbeordrad.
Hängde ni med? Jag är så trött just nu så jag vet knappt vad jag ens tänker och att sätta sig ned och blogga vid den här tiden kanske inte var det bästa valet.
Borde egentligen bara krypa ned i sängen och dra täcket över mig och sova då jag skall upp och jobba i morgon bitti igen. Men jag vill inte sova nu, inte nu när man inte har varit hemma på hela dagen, dagens pass var långt, inte så jätte långt visserligen, men 11-21. Längre än vad jag har haft på flera år. Så det kanske är därför man är lite mör.
Men vad gör det? Nu när man är på ett jobb som känns hemma, som ett par välanvända och bekväma tofflor. Ni vet/förstår nog vad jag menar.
Jag trodde och kände att jag hade begått ett stort misstag när jag återvände till mitt gamla jobb igen, efter 3 år på ett annat ställe.
Kändes som om jag gick tillbaka i den personliga utvecklingen, men nu känns det bara bra. Vet inte vad det var som fick det att kännas så bra idag, som fick mig att känna mig hemma igen. Men det är en underbar känsla.
Har träffat så nya många underbara själar på det ny&gamla jobbet. Känner mig så välkommen. Och det är så skönt. Och att sedan kunna jobbet redan på en gång, utan att känna sig förvirrad och osäker för att man inte vet vad man skall göra. Jag vet vad som skall göras och när. Jag kan gå och små pyssla för mig själv, så som jag gjorde förut och det är så himla skönt.
Jag tror dock inte att jag kommer jobba där till den dagen jag går i pension, men just nu känns det bra och så länge det känns bra så stannar jag.
Jag är där jag hör hemma just nu.
Jag är så glad för att jag tog steget, jag ångrar det inte för något i världen. Jag trivdes mycket bra på det andra jobbet också, både med kollegor och med brukarna. Men det var en person som förstörde alltihopa, inget jag kan skriva om här på bloggen dock. Men allt förstördes och jag började vantrivas och när jag såg att det sökte nya medarbetare där jag är nu så passade jag på.
En härlig känsla att trivas igen och känna att man är hemma. Så nu kan jag koncentrera mig på att ta hand om mig själv, själavård. Nu när jag har ett lugn i själen så kan jag utmana mig själv, ändra andra saker i mitt liv och känna att jag har orken och viljan till att förändra.
För ett tag var både jobbet och mitt personliga jag ett stort virrvarr och kaos. Men nu är det i alla fall ordning på jobbfronten, så nu kan jag ta tag i det andra!
Ibland måste man bara våga att ta språnget, våga slänga sig ut, våga vara öppen för förändring. Vilket jag var och nu är jag redo och öppen för nästa förändring här i livet!
Nej nu skall jag sluta svamla, titta på lite TV och sedan bädda ned mig själv och försöka mig på att sova i ett par timmar innan morgon dagens arbetspass: 7-16.00. Och i morgon skall jag jobba med en underbar tjej på 19 år, vi klickade på en gång trotts att det skiljer 20 (!!!!) år mellan oss. Så morgon dagen kommer innebära en massa skratt och timmarna kommer flyga iväg!
God natt kära vänner!

tisdag 30 juli 2019

Dagbok: Tisdag 2019-07-30

Fotot taget i Botaniska trädgården i Göteborg sommaren 2019

Natten till idag så sov jag på soffan, bäddade ned mig med kudde och täcke. Fönstren öppna bara för att få känna väderomslaget hela natten.
Oj, så gott jag sov. Härligt att äntligen få sova utan att vakna att man svettas floder. Slippa känna hur täcket klibbar, håret som klibbar i nacken och det bara inte går att sova på grund av värmen.
Men natten till idag så var det helt underbart att sova. Hade dock svårigheter att somna, men när jag väl vandrade över till drömmarnas land så sov jag sedan som en stock,
Välbehövligt måste jag säga. Jag har under denna värme bölja vaknat flera gånger under natten, men i natt så sov jag i ett streck.
Så himla underbart. När jag vaknade upp så var vardagsrummet riktigt kylslaget och jag drog upp täcket upp till hakan. Täcke och täcke är väl dumt att säga, jag har ett påslakan som täcke. På somrarna kan man inte ha täcke.
Efter en lugn frukost vid TV:n (!!!) och något avsnitt av sista säsongen av "Orange is the New Black" en varm och härlig dusch så tog jag bussen för att åka och träffa syrran.
Under bussfärden så lyssnade jag på min favorit podd, eller den enda podd jag lyssnar på: "Berghagen och Tess" - åh dessa underbara och ljuva kvinnor. Lyssnade på gamla avsnitt då jag missat så många och ville lyssna igen några avsnitt innan jag börjar på dem senaste. Jag bara älskar att lyssna på deras podd. Dem är jordnära, roliga, är lätta att lyssna på. Jag skrattar med dem och gråter tillsammans med dem. Har ni inte lyssnat på dem än så gör det, jag rekommenderar dem skarpt.
Kramkalas med syrran när vi träffades, gick till Espresso House. Som jag skrev i tidigare inlägg så fikar jag och min syster varje gång vi träffas, och fikar vi inte så lunchar vi och fikar efteråt. Slår aldrig fel. Alltid samma sak, alltid samma frosseri men alltid samma galenskap och kärlek och härliga samtal. Att få äran att ha en syster i ens liv ( och jag har många, biologiska och icke )...ja det är en välsignelse. Och att ens syster är ens bästa vän gör ju inte saken värre ...eller säger man bättre? Men i alla fall.
Dessa stunder tillsammans med denna underbara människa är prislösa, en ära och efterlängtade.
Älskar henne så, fast hon en gång i tiden, när vi var barn, så kunde hon verkligen reta gallfeber på mig när vi var i skolan. Hon ville ju "alltid" hänga med mig på rasterna. Vart jag än vände mig så var hon där. Hon skulle alltid sitta i mitt knä och mysa en stund innan vi skulle skiljas åt för att rasten var slut. Hon vägrade resa på sig. Lyckade jag få henne på benen, så var det mina ben - inte hennes. Då låste hon fast sig på mina ben i stället. Ibland om jag inte minns fel så fick jag följa med henne till klassrummet innan jag kunde gå till mitt klassrum.
Tänk, hur det kan bli. Det som man en gång tyckte var fruktansvärt jobbigt och pinsamt när man var barn/ung är det som får en att le idag.
Sådan kärlek mellan två människor. Så stark och så ren och skär. Även om jag tyckte det var jobbigt då så var det ändå lite mysigt att vara så älskad! Bra för självkänslan kan man ju säga.
Detta minne pratade vi om idag.
Efter ett par mysiga timmarna tillsammans så skildes våra vägar. Kuskade bussen hem till familjen och hon till jobbet. Väl hemma så springer jag på hennes sambo i hallen. Så idag har varit en riktig mysdag.
Nu blir det några eller något avsnitt av TV-serien "The Good Wife" innan det är dags för att nanna kudden.
Det är en ny dag i morgon, en dag som skall fyllas med att tvätta, städa ( om jag orkar ) träffa min fina vän/granne/föredetta kollega.
Fullbokat schema hela veckan. Skall även höra av mig till en annan tjej som vill ta en fika, hinner nog inte med det denna vecka, så får se till att klämma in den fikan med henne i nästa vecka i stället. Hoppas hon kan då!
God natt kära läsare, hoppas ni haft en bra tisdag. Det har i alla fall jag...synd bara att lediga dagar går så himla fort!
God natt!

Drömmar....


Låt inte dina drömmar förbli drömmar....

Låt inte dina drömmar förbli drömmar, mycket kloka ord. Men i bland är det lättare sagt än gjort.  Jag har själv länge drömt om att jobba som fotograf och kunna leva på det. Jag har även länge drömt om att bli författare. Två drömmar som jag haft sedan jag var ett litet barn. Jag har alltid älskat att skriva och fotografera. Men tyvärr, självkritisk som jag är så slänger jag alltid det jag skriver och raderar de kort jag tar och inte blir nöjd med.
Anledningarna till detta är att: Jag tycker inte att jag har något intressant att skriva om, skulle någon ens tycka om det jag skriver om? Skriver jag ens bra? Mitt fotograferande, tar jag ens bra fotografier? Är dem intressanta? Är dem vackra och skickliga? Eller är det bara en massa dåliga amatörfotografier som jag tar?
Jag blir galen på mig själv, varför älskar jag att plåga mig själv på det här viset? Varför kan jag inte ens försöka tro på mig själv? Andra tror ju på mig! Så varför kan jag inte tro på mig själv? Varför måste jag alltid slå på mig själv?
Men, nu har jag bestämt mig, att via denna blogg passa på att öva på mitt skrivande, utveckla mitt skrivande. Samt passa på att utveckla mitt fotograferande och visa upp de fotografier jag tar här på bloggen.
Bloggen skulle ju handla om utvecklande, min inre resa och om mitt liv. Jag skall se till att börja leva mitt liv, mitt sanna liv, ett liv i sanning, ett utvecklande liv, ett liv där jag trivs med mig själv, tror på mig själv och där jag följer mina drömmar!
Livet är till för att levas, inte för att bara sitta hemma och låta livet passera utan dig.
Jag och min vän J satt och pratade häromdagen om att fånga livet, så att man en dag inte sitter där på ålderns höst och ångrar det liv man levt. Att man inte ångrar de val man gjorde. Okej, vissa val kommer man väl alltid att ångra, men tänk att sitta där och ångra all val man gjorde. Ångra att man inte levde.
Okej, att fotografera eller skriva kanske inte är ett liv, men det är mitt liv och mina drömmar. Har alltid drömt om detta, som jag skrev- sedan jag var liten.
Visserligen drömde jag som barn om en stor familj ( har ett barn ) att jag skulle ha körkort, äga en röd bubbla ( Wolkswagen bubbla eller bus den gamla modellen som sluddrar/puttrar) att jag skulle antingen bli fotograf/författare/brandman/polis/veterinär eller fotomodell! Och vad blev jag? Boendeassistent på en gruppbostad. Inte så pjåkigt det heller, men inte direkt det jag drömde om. 

Men nu skall jag i alla fall försöka, för då kan jag i alla fall säga att jag försökte, att jag försökte "fånga dagen" men om jag misslyckas spelar ingen roll - det viktigaste är att jag försökte!

Låt inte dina drömmar förbli drömmar!

söndag 28 juli 2019

Vänskap!


Lär dig livets stora gåta: Älska, glömma och förlåta.💓

Idag träffades du och jag, för att prata och reda ut det som hände mellan oss häromdagen. Vi hälsade precis som vanligt på varandra och gick sedan och köpte glass. Allt kändes precis som vanligt, inte tryckande, nervöst, kallt eller obehagligt. Det var lugnt och avslappnat, hoppas du kände samma sak.
En glass i skuggan och vi pratade på, som inget hade hänt.
Men vi pratade ju även om det som hänt, du fick säga ditt, hur du tänkte och kände runt det hela. Jag förstod precis vad du menade och kunde hålla med och sa att jag också hade nog överreagerat en hel del och satte på mig offerkoftan för fort och valde att bara tycka synd om mig själv. Att jag inte lyssnade och tog in dina ord. Jag berättade hur jag kände och hur jag mådde. Berättade om hur jag stänger mig inne när jag mår som sämst, att jag då inte vill umgås och prata med någon. Att jag bara vill gräva ned mig och sedan jobba mig fram till en lösning.
Jag vet, kära du att jag behöver prata med någon och då är ju vänner dem bästa. Men beslutet/målet måste jag fatta själv.
Men tusen tack för dina kloka ord och för stunden på bänken, det värmde mitt hjärta och det var välbehövligt! Vår vänskap betyder alldeles för mycket för mig för att jag skall kunna låt oss gå skilda vägar. Jag behöver dig och din galenskap, din kärlek, din sanning, din humor, din visdom, ditt letande - jag behöver dig i mitt liv. Du och dina barn har kommit att betyda alldeles för mycket för mig att  bara kunna "vända dig/er" ryggen! Ni är en del av mitt liv. För sjutton, vi delar ju även "samma" systerskaps tatuering!

Livet är verkligen inte värt att leva utan ens vänner, alla gör vi våra misstag. Och för att rätta till dem som måste vi inse vad vi har gjort och sedan rätta till dem. Jag är en person som lätt förlåter människor som sårat mig. Många ser det som en svaghet, jag ser det mer som en styrka. Jag vill inte gå omkring här i livet och vara osams med människor, jag vill gärna reda ut det som hänt för att kunna gå vidare. Antigen så upphör vänskapen eller så byggs den på och blir ännu starkare, banden knyts ännu hårdare.
Jag förlåter gärna människor som har sårat mig, men det betyder absolut inte att jag någonsin glömmer.