Stories_Of_Amie om: 40 års kalas planering.

40 års dagen närmar sig med stormsteg, eller egentligen inte kanske. Men den är på god väg, ligger om hörnet. Känns det som i alla fall. Jag känner mig mer 40 år gammal än 39.
Jag försöker komma på hur jag vill fira denna dag.
Jag hade en dröm för några år sedan om att vakna upp i Paris denna dag. Men nu är den drömmen undanlagd, känns inte som om jag vill detta längre. Hade visserligen varit väldigt trevlig att vakna upp i Paris en solig morgon i mars nästa år. Med Eiffeltornet utanför fönstret och frasiga  croissanter till frukost. En annan dag kanske.
Tankar/funderingar far fram och tillbaka om hur jag vill spenderar denna dag istället.
Jag ser framför mig en härlig tjej middag tillsammans med mina fina vänner och systrar. Ett härligt dukat bord med massor av blommor och levande ljust. En härlig middag med tårta till efterrätt eller något annat gott och smarrigt. Lite vin, glada och fnittriga väninnor och massor av skratt och kanske några galna påhitt.
Mysigt, hemtrevligt och intimt tillsammans med massor av härliga tjejer som jag älskar. Låter alldeles underbart. Enkelt, precis som jag.
Eller jag är inte enkel, jag är ganska besvärlig. Men jag gillar det enkelt.
Eller vill jag hyra en lokal? Fylla denna lokal med en massa härliga blommor, levande ljus, vackra dukar, en vacker dukning, present bord och mycket annat?
Jag är inte direkt van med att stå i centrum och ha allas ögon på mig. Jag är mer van att stå i bakgrunden, liksom titta in på vad som händer i centrum.
Jag är inte bekväm, jag känner oro inom mig bara jag tänker på att stå i centrum. Jag stod i centrum när jag gifte mig och sedan igen när jag fyllde 30 och jag har ännu inte kommit över känslan. Hahaha.
Jag vill även inte ha för stora planer, vill inte drömma mig bort till något jag inte kan ta på. Något jag inte når fram till. Något jag inte kan greppa. Vill inte romantisera denna dag för mycket, för vi alla vet ju att inget blir som man hade tänkt sig från början. Antingen så faller allting platt, blir årets fiasko eller så blir det något helt annat, något helt underbart.
För det är ju verkligen inte maten, dekorationerna, platsen, lekarna eller så som gör festen, det är ju gästerna, personerna som man bjuder in, sällskapet som gör festen.
Till en sådan här tillställning, vad bjuder man på? Kallskuret eller varm mat? Skall man slå på stort eller enkelt? Det är ju bara en gång i livet som man fyller 40 ( tack och lov för det, vill verkligen inte bli så gammal! )
Är det samma vett och etikett tänk vid ett 40 års kalas som vid ett bröllop? Att man måste bjuda hela släkten om man bjuder några?
Bordsplacering?  Eller skall man låta gästerna sitta som dem själv vill? Med risken att det blir grupperingar! Att familjerna, släkten, vänner och arbetskollegor sätter sig tillsammans i små grupper, gärna bekvämt som möjligt. För att man kanske är blyg och inte vill mingla.
Men så vill jag inte ha det, jag vill att alla skall sitta med alla, prata, skratta med alla. Så bordsplacering får det bli i sådana fall, för att göra det enkelt. Fast det kan ju vara väldigt tidskrävande att få ihop en bra bordsplacering - det måste ju finnas en tanke bakom placeringen. Den som är lit tystare och blyg av sig skall nog inte sitta bredvid den som pratar mest och inte har några hämningar alls. Den skall nog sitta med någon som pratar och kan föra en tvåvägskommunikation.
Oj, oj, bara jag tänker på detta så blir jag trött. För levande samtal vill jag ha.
Skall barn vara med? Det är också en fråga värd att fundera på några gånger.
Tänk om man ändå hade råd att anlita en festplanerare. Så man slapp tänka på allt detta. Slippa tänka på alla små detaljer, alla vett och etiketter, inbjudningar, ta hand om maten, lokalen osv.
Så att jag själv bara kan sätta mig i soffan, lägga fötterna på bordet och pilla navelludd och veta att detta kommer bli en superduper fest. Bara berätta för denna festplanerare vad jag vill ha, hur jag vill ha det och så fixar hen det. Åh, så underbart det hade varit.
Men samtidigt inte så kul kanske, för det kan ju faktiskt vara kul att planera fester.
Men inte nog med detta, måste ha ett tema! 80-tals fest hade varit så himla roligt, att alla klär sig i kläder från den tiden, skrikiga färger, krusat hår, pumps och strumpor med spets. Men det känns så himla uttjatat. Alla som föddes på 80-talet och fyller år, jämna år fixar en fest med 80-tal som tema.
Och jag har gått omkring hela mitt liv och inte varit som alla andra så jag tänker ju inte direkt börja med det nu. Och ett 80- tals tema känns inte som jag.
De som inte väljer en fest med 80-tals tema väljer oftast då i stället en riktig pampig fest- pompa och ståt - en riktig glamour fest. Och en glamourfest är verkligen inte jag. Osmakligt i mina ögon, det är bara som att man vill skryta och visa hur mycket pengar man har och hur man har lyckats här i livet. Man vill sticka ut och få det svida i andras ögon. Man vill skryta. Och skrytfest vill jag absolut inte ha.
Jag vill ha en fest, ett tema som andas jag. Att man redan i inbjudningarna vet att det är till mig de skall komma på fest.  Enkelt. Jag vill ha det så enkelt som det bara går. Men jag vill att man skall känna sig varmt välkommen, det skall vara mysigt och ombonat.
Usch, så himla mycket att tänka på. Jag har pratat med min syster Lisa att vi skall planera denna fest tillsammans, vilket hon var med på, på en gång. Så jag får se till att inom en snar framtid pallra mitt arsle och åka hem till henne så att vi kan sätta oss ned och slå våra kloka och inte så kloka huvuden ihop och börja planera.
I minsta detalj. Det temat jag väljer att ha skall gå som en röd tråd genom allt - från inbjudningar, till mat, till bordsdekorationer osv.

Tack och hej leverpastej.....japp läste Berts Dagbok som barn!

Stories_Of _Amie om: New York

Jag skrev i ett tidigare inlägg om en resa som jag skulle vilja genomföra, en mat och vin resa till Toscana. Nu har jag suttit och spånat på en resa till som jag skulle vilja genomför någon gång i livet. Eller i alla fall in mina drömmar. En svårare och mycket dyrare resa. Men drömma kan man ju göra och det skall man göra. Man vet ju aldrig.
Denna gång styr vi kosan över Atlanten...närmare bestämt till United States of America!

New York, New York...The Big Apple!

Det första jag skulle göra om jag en dag skulle befinna mig i New York, det är att ta mig till Central Park. Central Park är en plats jag drömt mig bort till många gånger.

 Central Park är Parkernas Park. Välkommen till en  3.4 kvadratkilometer lummig grönska, nerkilad mellan Skyskrapor och avenyer på övre Manhattan.

Parken är så stor att man kommer nog att häpnas när man ser den, för det sägs att man kan gå i timmar utan att komma till den andra sidan. Men vem säger att man inte kan gå vilse och hitta egna små stigar och finna sina egna små smultronställen. Eller så följer man folkmassorna bara eller hästkärrorna på Park Drive.

"Onödig fakta om Central Park"

1) Det finns  26 000 träd i parken.

2) Fler än 200 olika fågelarter.

3) Antal bänkar man slå sig ned på: 9000 stycken.

4) Bollplaner: 26 stycken.

5) Cirka 30 miljoner människor besöker parken varje år.

sist men inte minst: Det är förbjudet att förtära alkohol inne i parken.

Inne i parken finns det en speciell plats jag skulle vilja besöka. Den som känner mig och vet vad som finns att besöka i Central Park kan ju svara på en gång. 1, 2, 3.... Strawberry Fields.

Som det trogna Beatles fan jag är så är detta en plats jag bara måste besöka en dag, bara för att lägga en blomma och tända ett ljus. Och sända denna fantastiska, kanske lite galna och kanske lite knäppa man en kärleksfull tanke.

Strawberry Fields  är en 10.000 kvadratmeter stor del av Central Park. Den är tillägnad Beatlesmedlemmen John Lennon som mördades utanför sin bostad i Dakota Building som ligger i närheten. Platsen formgavs av Central Parks chef över landskapsarkitekterna Bruce Kelly och den i den invigdes  den 9 oktober 1985 på John Lennons födelsedag, den invigdes av hans änka Yoko Ono.

Yoko Ono tillsammans med hennes och John Lennons son Sean Lennon.

Ingången till minnesplatsen ligger vid West 72nd Street, mitt över Dakota Building. Platsen är triangelformad och dess centrala plats är mosaikbelagd. Mosaiken är av sjösten gjord av portugisiska hantverkare. Den är en kopia av en mosaik som tagits fram i Pompeji med ordet Imagine adderat i mitten.  Längs mosaikens kanter står bänkar som är donerade till minne av andra personer. Yoko Ono donerade en miljon dollar till minnesplatsen och dess framtida underhåll.

Ett annat måste, när man ändå är i New York är ju att stanna vid denna trappa och fotografera lite. Känner ni igen den? Det är väl klart, det är nog ganska många som känner igen den. Trappan upp till " Carrie Bradshaws lägenhet" i Sex and the City. Man är ju ett troget fans av denna serie. Har hela serien på dvd och de två filmerna.  Vart ligger denna lägenhet då? Jo, den ligger i West Village, 66 Perry Street ( Between Bleecker and West 4 th )

Liberty enlightening the world:

Frihetsgudinnan / Statue of Liberty känns ju även det som ett måste att besöka om man ändå är i närheten! Frihetsgudinnan finns på Liberty Island vid Hudsonflodens utlopp sydväst om Manhattan. Frihetsgudinnan är ett av New Yorks och USA:s kännetecken. Miljontals besökare varje år.

Frihetsgudinnan invigdes den 28:e oktober 186 och var en gåva till USA från " det franska folket" som en symbol för att fira hundraårsminnet  av USA:s självständighet. Genom åren har statyn även kommit att symbolisera frihet och demokrati.

Det finns miljontals sevärdheter i denna stad, staden som aldrig sover. Och det kanske den inte gör heller, jag vet tyvärr inte för jag har tyvärr aldrig varit där. Men listan på vad jag vill uppleva den dagen jag har New Yorks mark under mina fötter.

Här kommer en liten lista:

* Empire State Building

* Rockefeller center

* Metropolitan Museum of Art

* 9/11 Museum

* Grand central Station

och mycket mer. Som sagt listan kan bli lång. Jag hoppas för allt i världen att jag en dag står där och beundrar Frihetsgudinnan, vandrar genom Central Park hand i han med min älskade.

Fakta Källor: Wikipedia

Bild källor: Pinterest.

Stories_Of_Amie om: Toscana

Jag har sedan många år tillbaka velat resa till Toscana, Italien. Skrev ett arbete om Toscana i skolan tillsammans med min svägerska. En mat och vin resa till Toscana skrev vi om. Och redan då föll jag pladask för detta vackra land, denna otroligt vackra stad/region i Italien. Detta böljande och vackra landskap. Som taget ur en dröm, en saga.
När jag tänker på Toscana så ser jag detta framför mig: vit/rödrutiga dukar med levande ljus, glada röster, glas som klirrar, klassisk musik, vindruvor, goda ostar, lufttorkad skinka, meloner, pasta, gelato, vackra kyrkor och vackra ruiner.
Allt detta som man får se i filmer från Italien. Jag förälskade mig som sagt i Toscana redan då i skolan, men jag föll ännu mera pladask för detta magiska landskap när jag såg filmen: Under Toscanas Sol med Diane Lane. Har ni inte sett den ännu så se till att göra det. En härlig, mysig, rolig romantisk komedi.
Sedan så skall vi bara inte tala om hur förälskad jag blev i tanken att resa till Italien när boken och filmen Eat, pray Love med Julia Roberts kom.
Jag ville på en gång sätta mig på första bästa plan till Italien och bara njuta av detta land. Jag ville på en gång göra denna resa, följa Liz Gilbert ( författaren till denna underbar bok ) fotspår. Göra exakt det hon gör. Äta och njuta precis så som hon gjorde. Uppleva det vackra och historiska land precis så som hon gjorde.
Men ännu har jag inte kommit dit, men jag lovar er. Denna resa skall jag göra en vacker dag. Ensam eller tillsammans med någon som jag älskar djupt och vill uppleva detta med. En väninna eller en kärlek vem vet. Men en dag skall jag vakna upp i Toscana.

Vem vill inte vakna upp till det här? Åh, jag bara ryser av välbehag när jag ser dessa bilder. ( Bilderna är lånade från www.pinterest.se )
UNESCO har dessutom utsett  sex stycken av Toscanas orter till världsarv, för att nämna två: Florens och Siena.
Florens stad är en av de populäraste orterna i Toscana,  hit kommer ca 10 miljoner besökare per år. För att framför allt uppleva konst, historia, och arkitektur. De mest sevärda och besökta platserna är torget Piazza del Duomo, Palazzo Medici och konstmuseet Uffiizierna.

 Palazzo Medici.

Katarina av Medici.

Har ni sett TV-serien Reign som går att streama på Netflix? 

I denna serie möter vi Katarina av Medici. Har ni inte sett den, så gör det. Den är bra.

Tycker i alla fall jag. Många kända ansikten finns med i denna serie. Katarina av Medici växte upp i Palazzo Medici och eftersom jag finner denna kvinna väldigt intressant så skulle det vara en underbar upplevelse att se detta Palazzo!

Pisa. Vem vill inte åka till Pisa för att få se det Lutande tornet av Pisa? Det är väl ett måste kan jag tycka när man åker till Italien. Ett måste på min lista i alla fall. 

Lutande tornet i Pisa är domkyrkans fristående klocktorn i just staden Pisa, som ligger i nordvästra Italien, i regionen Toscana. Det cirka 55 meter höga tornet är mest känt för att det lutar oroväckande. Det började byggas 1173 och färdigställdes 1372. Den högsta biten av tornet byggdes därför färdigt i en någon annan vinkel, i ett försök att lindra problemet.  Tornet lutar med 5 grader från centrumlinjen på grund av att marken är mycket vattenrik och lerig. På grund av olycksrisk så stängdes tornet den 7:e januari 1990 och öppnades igen 16:e juni 2001 efter ett omfattande restaureringsarbeten.
Årligen besöker flera miljoner människor tornet och går de 296 trappstegen upp till toppen.

Den pittoreska byn Lucca finner du i Toscanas norra del, inte långt från kusten. Hit kommer man bland annat om man vill uppleva arkitektur från renässansen eller lära sig om stadens medeltida historia. Det råder en avkopplande atmosfär i Lucca. En av de mest uppskattade sevärdheterna i staden är dess stadsmur från 15.00-talet , som nästan är helt intakt.

The Guinigi Tower.

Denna underbara och vackra bro skulle jag också vilja besöka, bara för att den är så ovanlig!

Ponte della Maddalena 

 Denna resa vill jag verkligen göra innan jag blir för gammal. För min mardröm är att inte göra det jag vill göra här i livet för att sedan sitta och ångra mig på ålderns höst för att jag inte levde livet, för att jag inte upptäckte världen. Att jag inte tog mer vara på livet.
Vem hänger på?


Källor: Google, Wikipedia mm.
Bildkällor: Pintersest

Stories_of_Amie om: Min älskade son...

Jag har under flera år varit orolig för min son, orolig för hans sociala liv. Han har sedan födelse levt med kraftigt nedsatt syn, medfödd synskada. Han har med andra ord varit "annorlunda" då han vid 2 års ålder fick sina glasögon. Den enda på förskolan han gick på. ( efter något år eller så så kom det flera barn med glasögon! ) Att ha glasögon i dag är ju väldigt normalt och väldigt vanligt. Att ha glasögon idag blir man inte retad för, hoppas jag i alla fall.
Det hjälpte ju inte att min son heller var överviktigt och att han snabbt gick upp i vikt. Fokus från hans glasögon gick nu i stället över till hans övervikt. Barn började retas, föräldrar började kolla snett, folk på stan började tissla och tassla när vi gick förbi. De pekade, skrattade, skakade på huvudet och glömde bort vad de höll på med.
Att barn skrattar och mobbar är inte okej men det är mer förståligt, men att vuxna gjorde det gjorde mig arg och besviken. Ville klå upp varenda en och läxa upp dem totalt. Men tack och lov så lät jag bli, vassa kommentarer flög dock gärna ur munnen på mig.
Sonen växte upp, började inse att barnen mobbade honom, han drog sig undan och började leka för sig själv. Försökte hitta vänner, var med och lekte men visste inte hur han skulle bete sig. Han blev ofta bortvald och bortglömd.
Många samtal med pedagogerna på förskolan, men inget som hjälpte. Han kom upp i skolan, hade "konstigt"beteende och började utredas. Fick diagnosen ADD/ADHD ännu en gång hamnade han utanför! Mobbning och ensamhet på rasterna. Ännu mera samtal med lärarna på skolan. Många eldsjälar ställde upp för vår son. Finns tre stycken som jag dör alltid, ja till och med för evigt kommer vara tacksam för.
Han har inte haft kompisar som har följt med hem efter skolan, inga vänner direkt att leka med hemma ute på gården.  Vänner har han, hans första barndomsvän Z, hans kusin K som har sovit över mycket här, men inte lika mycket längre, hans andra kusin W och inte glömma hans vän F som även han har sovit över här en del.
Men han har alltid varit ensam hemma efter skolan, suttit vid sin dator och umgåtts med sina "cybervänner" och detta har gjort mig orolig.
Jag har lidit med min son, att ingen vill leka med honom, han har inte blivit hembjuden till lek, eller bjuden på kalas, jo då ett eller två.  Vilket har både gjort mig och honom lycklig.
Och nu till hösten här så bytte han skola, började i ny klass där han inte känner någon. Jag har varit fruktansvärt orolig för detta, nervös och rädd.
Men denna förändring i min sons liv har förändrat hela honom. Han går glad till skolan, han kommer hem glad ifrån skolan.  Han skrattar och är gladare. Det är en helt annan unge. Hans mormor berättade nu på kvällen också att hon hör att han är gladare, han ringer nämligen henne varje morgon och även hon hör skillnad på honom. Att han låter gladare.
Han har sedan skolan blivit hembjuden till en klasskompis och han har haft två stycken med sig hem från skolan redan också.
Åh höra honom idag, när han hade sin vän över efter skolan var som den ljuvaste musiken, som balsam för själen.
Att höra honom så lycklig, höra honom skratta....ja det går inte att beskriva med ord. En sådan lättnad. Det går inte att förklara.
Jag om någon vet hur viktigt det är att ha vänner omkring sig, både i skolan och efter skolan.
Jag är så glad för min sons skull, mitt mamma hjärta värms upp på millesekunder av att höra honom så här lycklig.
Hoppas att detta fortsätter.