Dagbok: Tisdag 2019-07-30

Fotot taget i Botaniska trädgården i Göteborg sommaren 2019

Natten till idag så sov jag på soffan, bäddade ned mig med kudde och täcke. Fönstren öppna bara för att få känna väderomslaget hela natten.
Oj, så gott jag sov. Härligt att äntligen få sova utan att vakna att man svettas floder. Slippa känna hur täcket klibbar, håret som klibbar i nacken och det bara inte går att sova på grund av värmen.
Men natten till idag så var det helt underbart att sova. Hade dock svårigheter att somna, men när jag väl vandrade över till drömmarnas land så sov jag sedan som en stock,
Välbehövligt måste jag säga. Jag har under denna värme bölja vaknat flera gånger under natten, men i natt så sov jag i ett streck.
Så himla underbart. När jag vaknade upp så var vardagsrummet riktigt kylslaget och jag drog upp täcket upp till hakan. Täcke och täcke är väl dumt att säga, jag har ett påslakan som täcke. På somrarna kan man inte ha täcke.
Efter en lugn frukost vid TV:n (!!!) och något avsnitt av sista säsongen av "Orange is the New Black" en varm och härlig dusch så tog jag bussen för att åka och träffa syrran.
Under bussfärden så lyssnade jag på min favorit podd, eller den enda podd jag lyssnar på: "Berghagen och Tess" - åh dessa underbara och ljuva kvinnor. Lyssnade på gamla avsnitt då jag missat så många och ville lyssna igen några avsnitt innan jag börjar på dem senaste. Jag bara älskar att lyssna på deras podd. Dem är jordnära, roliga, är lätta att lyssna på. Jag skrattar med dem och gråter tillsammans med dem. Har ni inte lyssnat på dem än så gör det, jag rekommenderar dem skarpt.
Kramkalas med syrran när vi träffades, gick till Espresso House. Som jag skrev i tidigare inlägg så fikar jag och min syster varje gång vi träffas, och fikar vi inte så lunchar vi och fikar efteråt. Slår aldrig fel. Alltid samma sak, alltid samma frosseri men alltid samma galenskap och kärlek och härliga samtal. Att få äran att ha en syster i ens liv ( och jag har många, biologiska och icke )...ja det är en välsignelse. Och att ens syster är ens bästa vän gör ju inte saken värre ...eller säger man bättre? Men i alla fall.
Dessa stunder tillsammans med denna underbara människa är prislösa, en ära och efterlängtade.
Älskar henne så, fast hon en gång i tiden, när vi var barn, så kunde hon verkligen reta gallfeber på mig när vi var i skolan. Hon ville ju "alltid" hänga med mig på rasterna. Vart jag än vände mig så var hon där. Hon skulle alltid sitta i mitt knä och mysa en stund innan vi skulle skiljas åt för att rasten var slut. Hon vägrade resa på sig. Lyckade jag få henne på benen, så var det mina ben - inte hennes. Då låste hon fast sig på mina ben i stället. Ibland om jag inte minns fel så fick jag följa med henne till klassrummet innan jag kunde gå till mitt klassrum.
Tänk, hur det kan bli. Det som man en gång tyckte var fruktansvärt jobbigt och pinsamt när man var barn/ung är det som får en att le idag.
Sådan kärlek mellan två människor. Så stark och så ren och skär. Även om jag tyckte det var jobbigt då så var det ändå lite mysigt att vara så älskad! Bra för självkänslan kan man ju säga.
Detta minne pratade vi om idag.
Efter ett par mysiga timmarna tillsammans så skildes våra vägar. Kuskade bussen hem till familjen och hon till jobbet. Väl hemma så springer jag på hennes sambo i hallen. Så idag har varit en riktig mysdag.
Nu blir det några eller något avsnitt av TV-serien "The Good Wife" innan det är dags för att nanna kudden.
Det är en ny dag i morgon, en dag som skall fyllas med att tvätta, städa ( om jag orkar ) träffa min fina vän/granne/föredetta kollega.
Fullbokat schema hela veckan. Skall även höra av mig till en annan tjej som vill ta en fika, hinner nog inte med det denna vecka, så får se till att klämma in den fikan med henne i nästa vecka i stället. Hoppas hon kan då!
God natt kära läsare, hoppas ni haft en bra tisdag. Det har i alla fall jag...synd bara att lediga dagar går så himla fort!
God natt!

Drömmar....

Låt inte dina drömmar förbli drömmar....

Låt inte dina drömmar förbli drömmar, mycket kloka ord. Men i bland är det lättare sagt än gjort.  Jag har själv länge drömt om att jobba som fotograf och kunna leva på det. Jag har även länge drömt om att bli författare. Två drömmar som jag haft sedan jag var ett litet barn. Jag har alltid älskat att skriva och fotografera. Men tyvärr, självkritisk som jag är så slänger jag alltid det jag skriver och raderar de kort jag tar och inte blir nöjd med.

Anledningarna till detta är att: Jag tycker inte att jag har något intressant att skriva om, skulle någon ens tycka om det jag skriver om? Skriver jag ens bra? Mitt fotograferande, tar jag ens bra fotografier? Är dem intressanta? Är dem vackra och skickliga? Eller är det bara en massa dåliga amatörfotografier som jag tar?

Jag blir galen på mig själv, varför älskar jag att plåga mig själv på det här viset? Varför kan jag inte ens försöka tro på mig själv? Andra tror ju på mig! Så varför kan jag inte tro på mig själv? Varför måste jag alltid slå på mig själv?

Men, nu har jag bestämt mig, att via denna blogg passa på att öva på mitt skrivande, utveckla mitt skrivande. Samt passa på att utveckla mitt fotograferande och visa upp de fotografier jag tar här på bloggen.

Bloggen skulle ju handla om utvecklande, min inre resa och om mitt liv. Jag skall se till att börja leva mitt liv, mitt sanna liv, ett liv i sanning, ett utvecklande liv, ett liv där jag trivs med mig själv, tror på mig själv och där jag följer mina drömmar!

Livet är till för att levas, inte för att bara sitta hemma och låta livet passera utan dig.

Jag och min vän J satt och pratade häromdagen om att fånga livet, så att man en dag inte sitter där på ålderns höst och ångrar det liv man levt. Att man inte ångrar de val man gjorde. Okej, vissa val kommer man väl alltid att ångra, men tänk att sitta där och ångra all val man gjorde. Ångra att man inte levde.

Okej, att fotografera eller skriva kanske inte är ett liv, men det är mitt liv och mina drömmar. Har alltid drömt om detta, som jag skrev- sedan jag var liten.

Visserligen drömde jag som barn om en stor familj ( har ett barn ) att jag skulle ha körkort, äga en röd bubbla ( Wolkswagen bubbla eller bus den gamla modellen som sluddrar/puttrar) att jag skulle antingen bli fotograf/författare/brandman/polis/veterinär eller fotomodell! Och vad blev jag? Boendeassistent på en gruppbostad. Inte så pjåkigt det heller, men inte direkt det jag drömde om. 

Men nu skall jag i alla fall försöka, för då kan jag i alla fall säga att jag försökte, att jag försökte "fånga dagen" men om jag misslyckas spelar ingen roll - det viktigaste är att jag försökte!

Låt inte dina drömmar förbli drömmar!

Min älskade lillasyster....

 Systerskap:

Det finns inga ord som kan beskriva min kärlek till dig - dig som jag delar livet. Jag har träffat många människor genom livet. Men ingen  är som du.
Du är min älskade halva, i ett hjärta som är delat itu. I mitt hjärta finns alltid du.
Du är mig ständigt nära - min kära. Du finns i mina tankar om dagen, i min drömmar om natten och i mina tankar om framtiden. Du finns i alla mina barndomsminnen.
Inget kan komma oss i mellan, varken idag, i morgon eller senare i livet. För att du är min  lillasyster och bästa vän - tillsammans skall vi vandra genom livet.

 Vi två mot världen!

I torsdags kom min älskade lilla syster över. Hela dagen tills det var dags för henne att komma så gick jag och väntade. Så förväntansfull, så full av längt. Äntligen skulle jag få kramas med mitt hjärtas andra hälft. 

Min kärlek för denna person går inte att beskriva i ord. En samhörighet som är utav denna värld. Hon är min själsfrände.

Den saknade biten i mitt livspussel.

Tillsammans med min syster så kan jag vara mig själv. Jag behöver inte tänka på hur jag pratar, vad jag säger, hålla inne på mina åsikter, tankar och funderingar. Jag behöver inte tänka på hur jag sitter, om jag tar plats. Jag kan helt vara mig själv.Skratta hejdlöst, dansa ful dans, ligga på soffan under tystnad och bara vara. Jag kan vara klantig, flaxa med armarna, vara fumlig, tala fel, klä mig hur jag vill och bara vara mitt renaste och "vackraste" jag. Jag accepteras för den jag är. Jag älskas för den jag är. Jag känner mig fullkomlig i hennes sällskap. Hon ser mig för den jag är. Jag behöver inte bevisa något för henne.

Vi satt ute på balkongen och pratade om allt mellan himmel och jord. Vi skrattade, var allvarliga och skrattade igen, vi har samma dåliga och sjuka humor så vi skrattar mycket med andra ord.

När min make slutat jobba och kom hem så kom han i sällskap med hennes sambo. Min man och hennes sambo är som bröder, de är uppväxta med varandra och känt varandra genom livet. Så hur bra blev inte det? Vi är systrar och dem bröder! Sammanväxt alla fyra.  Och tillsammans skrattar vi så vi nästan kissar på oss.

Vi åt mat tillsammans och fikade och bara njöt av varandras härliga sällskap.  Många härliga timmar blev det.

Ett kändispar som vi liknar jag och min syster är dessa tu ovanför!

Väninnorna Edina Monsoon och Patsy Stone eller Jennifer Saunders och Joanna Lumley som de heter i verkligheten. 

Vet inte hur många avsnitt vi tittat på tillsammans och skrattat åt dessa underbara kvinnor.

Jag är Edina/Eddie och syrran är Patsy. Vi är inte lika knäppa som dessa tu, men inte långt ifrån. Vi super och röker inte på heller för den delen. Men däremot har vi ett beroende: vi älskar att fika och äta mat ihop.

Ni skall bara veta hur semestern 2017 såg ut. Vi åt oss igenom hela semestern....hela tiden så åt vi. Mat, jordgubbar, chips, kakor, selleri för att verka nyttig, sallader och ännu mera mat. Någon tårtbit slank nog också ned. Den semestern går under namnet: Frosseri semestern...från och med nu. Jag kom på det nu!

 Du och jag älskade syster, du och jag!

Vad jag ville säga med detta inlägg är: jag älskar denna person, hon är den bästa som finns, bättre syster får man leta efter. Ett systerskap och vänskap som jag tänker vårda genom livet.

Hade tänkt mig att skriva ett mycket finare inlägg, har skrivit detta om och om igen, raderat, skrivit nytt, raderat och skrivit nytt, om och om igen. Så nu beslutade jag bara att skriva och försöka låta bli att ha sådan prestationsångest över mitt skrivande. Skall bara skriva och inte tänka så mycket.

Stories of Amie

Välkommen till min nya blogg.

Ja, ni läste rätt, en ny blogg, samma bloggerska, men som sagt en ny blogg och ny adress att hålla reda på. Jag har genom åren bloggat med olika bloggar, i ett tappert försök att hitta en blogg som passar mig, som känns som mig. Alla dessa bloggar har haft en sak gemensamt: en förvirrad bloggerska som försöker vara som alla andra. Försökt visa upp ett perfekt hem och en perfekt familj och ett perfekt jag. 

Och efter ett tag har jag tappat intresset då bloggen inte har givit mig det jag vill ha utav den. Får se vad denna blogg kommer att ge mig. Hoppas jag hittar den rätta känslan jag är ute efter.

Jag är 39 år, 40-strecket närmar sig med stormsteg, en födelsedag jag verkligen inte ser fram emot. Jag försöker låtsas om att den ligger lååångt borta, långt in i framtiden. Men tyvärr, min son som snart fyller 13 år påminner mig ständigt om att det är 40 års kalas för mig nästa år. Han inte bara påpekar det med ord, han stryker mig ganska i håret, lyfter på det och visar upp mina gråa hårstrån och säger så glatt: så gråhårig du börjar bli mamma.

Hela hans ansikte lyser, ett leende från öra till öra och stoltheten över hans upptäckt i mitt hår är omättlig.

Vem e jag då? Jo jag är en överviktig kvinna i mina bästa år, ( känns viktigt att skriva både överviktig och i mina bästa år så ni vet vad det handlar om ) även om jag har åldersnoja.

Jag är gift sedan urminnes tider, eller ja, jag gifte mig när jag var 21. Hjälp, så länge sen det var. Ett val jag aldrig kommer att ångra, det kändes rätt då och känns rätt fortfarande.

Jag jobbar som boendeassistent på ett gruppboende, ett yrke jag både älskar och hatar. Älskar för alla dessa fina människor man stöter på, jobbar med och tar hand om. Hatar för att livet i bland, tyvärr allt för ofta är så fruktansvärt orättvist om man inte är som alla andra. Håller man sig inte innan föra ramarna så blir man lätt åsidosatt och bortglömd.

Jag har alltid sett mig som en person som inte vill hålla mig innanför ramarna, vågar inte alltid ta mig utanför men jag älskar dessa människor som vågar och lever utanför ramarna!

Har som jag nämnde en son, på snart 13 år. Min ögonsten, mitt liv, mitt allt. Min stora kärlek här i livet och ( vet inte om man får säga så som mamma ) min ständiga huvudvärk! Han är född med kraftig synskada, har adhd och är kraftigt överviktig. Envis som synden och klok som en uggla. Inte alltid så lätt att vara mamma till denna gosse. Jag älskar honom till döds, men lika ofta sliter jag mig i håret av tristess och oro för hur det skall gå för detta gossebarn i livet. Men jag älskar varje sekund av livet tillsammans med detta vackra gossebarn. Mitt hjärta bultar och sväller av stolthet när jag ser honom. Han tar livet som det kommer, med en klackspark.  Han är absolut inte som jag. 

Jag gräver ned mig i alla känslor och känner mig misslyckad 7 dagar i veckan, dygnets alla 24 timmar. Han är allt som jag vill vara, som jag själv brukar beskriva mig själv. Eller gjorde tills jag insåg att jag ljög både för mig själv och för omvärlden.

Jag drömmer stora drömmar, drömmar om hur jag förverkligar mig själv. Hur jag lever det livet jag sedan barnsben drömt om. Jag har sedan barnsben drömt om att bli författare, men som ni kanske förstår så har jag ännu inte blivit någon författare. Av den enkla anledningen att jag anser mig inte själv duktig och intressant nog för att skriva. Jag har även sedan jag som litet barn drömt om att bli fotograf. Jag minns den dagen än i dag. Jag var hemma hos min mormor, rotade i hennes skåp i vardagsrummet och hittade min morfars gamla och otroligt vackra kamera. Tyvärr så kommer jag inte ihåg vad det var för kamera. Men jag minns att när jag höll den kändes det så rätt. Det kändes som om jag var född till att hålla detta vackra "instrument" i min hand och skapa vackra ting.

Är jag en stor och känd fotograf idag? Nej, av samma anledning som författarskapet: jag är inte tillräckligt duktig. 

Pratade med min vän, som vi kan kalla " A " - en ny funnen vän på Instagram, här om dagen. Vi pratade om livet och mina drömmar. Hen frågade mig gång på gång varför jag inte förverkligade min dröm. Varför jag inte lever det liv jag drömde om som barn. Och vad svarar man en person som lever sin dröm? Hen jobbar med det hen drömde om som barn. Och verkar där med väldigt lycklig. Ja, jag kan ju inte sitta här och säga att hen är lycklig utan att egentligen veta. Men hen har uppfyllt sin dröm och jobbar med det hen älskar.

Jag lovade hen att börja jobba med mig själv och förverkliga mig.

Fick detta citat sänt till mig för någon dag sedan av "A": I´m in the process of becoming the best version of myself.

Och detta citat tänker jag ta som en utmaning nu.

Jag skrev i min förra blogg att 2018 skulle bli mitt år, vilket det inte blev, lovade sedan mig själv att 2019 istället skulle bli mitt år. Och nu har det första halvåret av 2019 redan passerat och jag ligger verkligen efter. 

Så det känns som om det är dags. Och det är här denna blogg kommer in. Jag vill dokumentera min resa som jag tänker ta.

För mig själv och ändå för er som vill följa denna resa, dela med mig av det goda livet.

Detta blev en lång och krånglig presentation, ni har säkerligen redan ledsnat och hoppat vidare, men ni som läst allt, hälsar er återigen välkomna till denna personliga blogg, en blogg som kommer att handla om min resa till ett annat och annorlunda liv. En resa till att finna mig själv. En spirituell resa, ett sökande.