Jag har under flera år varit orolig för min son, orolig för hans sociala liv. Han har sedan födelse levt med kraftigt nedsatt syn, medfödd synskada. Han har med andra ord varit "annorlunda" då han vid 2 års ålder fick sina glasögon. Den enda på förskolan han gick på. ( efter något år eller så så kom det flera barn med glasögon! ) Att ha glasögon i dag är ju väldigt normalt och väldigt vanligt. Att ha glasögon idag blir man inte retad för, hoppas jag i alla fall.
Det hjälpte ju inte att min son heller var överviktigt och att han snabbt gick upp i vikt. Fokus från hans glasögon gick nu i stället över till hans övervikt. Barn började retas, föräldrar började kolla snett, folk på stan började tissla och tassla när vi gick förbi. De pekade, skrattade, skakade på huvudet och glömde bort vad de höll på med.
Att barn skrattar och mobbar är inte okej men det är mer förståligt, men att vuxna gjorde det gjorde mig arg och besviken. Ville klå upp varenda en och läxa upp dem totalt. Men tack och lov så lät jag bli, vassa kommentarer flög dock gärna ur munnen på mig.
Sonen växte upp, började inse att barnen mobbade honom, han drog sig undan och började leka för sig själv. Försökte hitta vänner, var med och lekte men visste inte hur han skulle bete sig. Han blev ofta bortvald och bortglömd.
Många samtal med pedagogerna på förskolan, men inget som hjälpte. Han kom upp i skolan, hade "konstigt"beteende och började utredas. Fick diagnosen ADD/ADHD ännu en gång hamnade han utanför! Mobbning och ensamhet på rasterna. Ännu mera samtal med lärarna på skolan. Många eldsjälar ställde upp för vår son. Finns tre stycken som jag dör alltid, ja till och med för evigt kommer vara tacksam för.
Han har inte haft kompisar som har följt med hem efter skolan, inga vänner direkt att leka med hemma ute på gården. Vänner har han, hans första barndomsvän Z, hans kusin K som har sovit över mycket här, men inte lika mycket längre, hans andra kusin W och inte glömma hans vän F som även han har sovit över här en del.
Men han har alltid varit ensam hemma efter skolan, suttit vid sin dator och umgåtts med sina "cybervänner" och detta har gjort mig orolig.
Jag har lidit med min son, att ingen vill leka med honom, han har inte blivit hembjuden till lek, eller bjuden på kalas, jo då ett eller två. Vilket har både gjort mig och honom lycklig.
Och nu till hösten här så bytte han skola, började i ny klass där han inte känner någon. Jag har varit fruktansvärt orolig för detta, nervös och rädd.
Men denna förändring i min sons liv har förändrat hela honom. Han går glad till skolan, han kommer hem glad ifrån skolan. Han skrattar och är gladare. Det är en helt annan unge. Hans mormor berättade nu på kvällen också att hon hör att han är gladare, han ringer nämligen henne varje morgon och även hon hör skillnad på honom. Att han låter gladare.
Han har sedan skolan blivit hembjuden till en klasskompis och han har haft två stycken med sig hem från skolan redan också.
Åh höra honom idag, när han hade sin vän över efter skolan var som den ljuvaste musiken, som balsam för själen.
Att höra honom så lycklig, höra honom skratta....ja det går inte att beskriva med ord. En sådan lättnad. Det går inte att förklara.
Jag om någon vet hur viktigt det är att ha vänner omkring sig, både i skolan och efter skolan.
Jag är så glad för min sons skull, mitt mamma hjärta värms upp på millesekunder av att höra honom så här lycklig.
Hoppas att detta fortsätter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar