Gud bor inom mig, som mig....

 Jag kan inte kalla mig andlig, kanske spirituell. Dessa två ord har visserligen ungefär samma betydelse. Men jag tror att spirituell passar mig bättre, stämmer bättre in. Jag vill visserligen inte sätta någon stämpel på mig själv och min andlighet/spiritualitet. Jag vill inte sätta mig själv i något "fack" för så enkelt är detta inte för mig. Jag önskar att jag kunde kalla mig kristen, jude, muslim eller buddhist osv. Jag skulle känna mig inlåst, det skulle kännas som om jag låste i mig själv! För jag vill vara fri. Min själ är just en fri själ och det vill jag att hon skall fortsätta vara. Jag vill känna mig fri när jag älskar, när jag skrattar, när jag gråter, när jag talar och framför allt leva fritt.  Att tillhöra en religion känns inrutat och fyllt av en massa regler och förhållningssätt. Det är så mycket i våra liv som redan bestäms av andra, våra liv är bundna till rutiner och en massa måsten. Och för mig blir det då extra viktigt att kunna styra något själv i mitt liv, att få bestämma själv hur jag tror och inte tror.
Även om jag i många år har velat tillhöra något, känna någon samhörighet med andra människor och deras tro så har jag nu det senaste året insett att min tro är min och ingen annans. Ingen kan tro på samma sätt som jag, vi tror alla olika. Vi har olika uppfattningar och syn på saker här i livet så vi kan alltså inte ha samma syn på religion eller troendet. Det är omöjligt. Så jag har slutat leta efter någon jämlike, jag har i stället landet i det jag tror på och gör det som får mig att må bra.
Jag vill som sagt inte kalla mig andlig eller religiös. Jag vill kalla mig spirituell möjligtvis troende.
Men på vad?
Jag är döpt i den Svenska Kyrkan, jag är konfirmerad och gift i kyrkan och vill troligtvis en dag ha en kyrklig begravning. Skall jag då alltså kalla mig kristen?
Jag älskar kyrkorummet - stillheten och lugnet det medför. Känslan av närvaro, men närvaro av vad? En påtvingad närvaro av något/någon som prästen står och predikar om ?Tror jag på Jesus? Har han ens funnits? Det har han säkert på ett eller annat vis. Men jag har svårt att tro på honom ändå. Ordet/namnet Jesus är så laddat för mig. Jag har alltid haft så svårt att kunna tro på något jag inte kan se, något jag inte kan känna eller ta på. Jag tror, jag tror på något större, en större och starkare kraft. Om detta större är Gud vet jag inte, men just nu, här och nu, där jag befinner mig i livet så säger vi Gud.
Även om jag inte kan se Gud eller ta på honom så kan jag känna av hans närvaro. Men Gud finns inte i Kyrkorummet för mig. Han finns över allt.

 Jag känner hans närvaro ute i naturen. Jag känner av hans närvaro när jag till exempel sitter på stranden i Danmark. Jag känner hans närvaro i luften, i vinden som smeker min kind, i sanden som jag silar mellan mina fingrar, i vågorna som rullar in mot land. I fåglarna som flyger ovanför, i träden som finns runt omkring mig. I gräset. Jag ser Guds närvaro i barnet som bygger sandslott. Jag känner hans närvaro i pussen på kinden av min son, i blicken från min man och i leendet i min mammas ansikte. Guds närvaro känner jag inte i Kyrkorummet, han finns i naturen - så naturen är mitt kyrkorum. I närheten av vatten känner jag honom lite extra. För vatten, havet gör mig lugn. Vilket är lite ironiskt för jag hatar att åka båt. Att ta färjan över till Danmark är en ständig plåga, fast det borde egentligen vara en trygghet. För då är jag i mitt rätta element! För jag älskar att bada. I vattnet känner jag mig fri. Lätt och fri.  I vattnet känner jag som ett med universum.
Gud finns i den regnbåge jag såg för någon timme sedan då jag satt ute på balkongen och hämtade lite luft. Allt med Gud är magi. Allt Gud tar på är vackert. Naturen är Gud.
Jag har alltid haft dessa känslor inom mig, har alltid mediterat utan att veta om det. När jag var barn kunde jag sitta på bryggan på Gräsö med fötterna i vattnet, hade alltid med mig min freestyle med min älsklingsmusik som jag satt och lyssnade på. Bara satt och andades lugnt och bara var. Andades lugnt och var ett med naturen, var där i hans närvaro och befann mig i nuet. Sedan kunde jag gå tillbaka till husvagnen som vi bodde i och känna mig som en helt ny person.  Jag visste inte då att det var något som kunde lika meditation.  Jag har däremot aldrig vågat prata om detta, sätta ord på det jag känner och det jag tror på. Har även inte vågat erkänna detta för mig själv. Jag har alltid känt mig vilsen och rotlös och ensam med mina tankar och det jag tror på.
Jag har nog inte heller kunna sätta ord vad det är jag har känt inom mig. Tills jag såg filmen "Eat, Pray, Love.
Den filmen var som ett uppvaknande. Nästan en religiös upplevelse om man vill säga så.

Jag insåg där och då vad det var jag letat efter, sökt efter hela mitt liv. En samhörighet.  Att sluta gå omkring och känna mig ensam och vilse även tillsammans med nära och kära. Jag kunde äntligen sätta ord på den närvaro jag kände i min ensamhet ändå. Jag förstod äntligen! " Gud bor inom dig, som dig"! Det var Guds närvaro jag känt av hela livet.
Men med detta uppvaknade så känner jag mig ännu mera vilse och rotlös. En gammal vän till mig satte ord på det vi båda kände! Vi är sökare.
Men vad är det då vi söker? Ett bättre liv?  Ett annat liv? En samhörighet? Gud? Ett nytt hem? Nytt jobb? Skulle vi bli lyckligare när vi hittat det vi sökte? Skulle vi någonsin hitta det vi söker? Och vad händer sen?
Att vara en rotlös, vilsen sökare driver mig snart galen. Jag vill ha svar. Jag vill finna ett lugn i mig själv. Jag vill hitta mig själv. I detta sökande börjar visserligen vissa bitar falla på plats. Jag börjar sakta hitta mig själv. Att våga sätta ord på det jag tror på för mig närmre mitt mål.
Men samtidigt så för detta sökande med sig en massa frågor. Frågor utan svar.
"Gud bor inom mig, som mig" ja så är det nog. För det är honom jag vänder mig till i bön, det är honom jag samtalar med när jag mediterar. Men att leva som kristen kan jag inte. Det är något som bär emot.
Det är där Buddha och buddhismen kommer in. När jag inte vågade sätta ord på min tro och den ständiga närvaron av något större så sökte jag mig till Buddhismen. Som jag skrev tidigare så kan jag inte vara troende och följa dess "lagar och riktlinjer" som man skall leva efter för att vara en bra troende. Jag kunde inte se mig själv som kristen, jude eller muslim osv. Men som Buddhist! Så mycket enklare. Buddhism är dessutom ingen religion, utan en livs filosofi. Men den klassas som en världsreligion. Att leva som Buddhist har också sina riktlinjer och "regler" som man skall leva efter. Men så levde jag ju redan, nästan i alla fall. Min fria och vilsna själ fann sig själv i Buddhismen, den samhörighet jag länge letat efter.
Men som vi alla vet så kommer det tider i livet då man tvivlar. Man står helt plötsligt vid en vägkorsning och vet inte vilken väg man skall följa och där står jag och trampar just nu sedan ett par månader tillbaka. Kanske till och med ett år tillbaka. Jag har svårt att lämna/hänge mig helt och hållet till någon tro/religion.
Kommer man hem till mig ( oss ) för första gången så kan man se min resa till att finna mig själv.
Ta mitt vardagsrum till exempel. På mitt skrivbord står ett Buddha huvud, på ett skåp, en vägghylla eller två så finns det mer Buddhor. På ett litet bord bredvid fåtöljen som min man alltid sitter i så står den Heliga Madonnan. På en vägghylla har jag mina biblar. På fönsterbrädan står en tavla som min vän har målat, som föreställer en sjöjungfru som talade till mig. När jag såg den första gången så kände jag en samhörighet med den. För mig är det en ängel. En ängel utan ansikte, vilket för mig inte har någon betydelse.
I hallen har jag några radband hängandes, ett av radbanden köpte jag under ramadan förra året. De hänger tillsammans med mitt halsband med Fatimas Hand ( Hamsa ) och mitt halsband med ett kors på.
Känns kanske förvirrande för den som kommer hem hit och ser alla dessa religiösa symboler.  Det talar för att det bor en "förvirrad" och vilsen person här.
Jag hoppas att jag en dag kommer hitta mig själv, hitta lugnet och min plats.  Utan att behöva sätta en stämpel på mig! Jag tror, men jag är inte troende. Eller så är jag det. Vad säger ni?
Men om jag nu skall sätta en troende stämpel på mig här och nu, där jag befinner mig i livet just nu så är jag en Kristen Buddhist!
Men jag tar en liten nypa från alla religioner och gör den till min egna religion! Min egna tro. För jag vill inte ha någon stämpel.
Men jag vill ändå att Gud fortsätter följa mig och finnas där för mig!

Nu blev det ett fruktansvärt och kanske mycket förvirrande inlägg för er att läsa, men jag hoppas ni förstår!

Namaste!🙏🙏🙏🙏


Bilderna är lånade från Google eller Pinterest!