Dagarna går, ny vecka och snart ny månad. Du sköna Maj ligger runt hörnet. Men jag vet inte om denna kommande månad kommer bli så himla skön med tanke på den rådande situation hela världen befinner sig i just nu. Ja, jag talar givetvis om covid-19! Ämnet som ligger på allas tunga. Vart man än vänder sig så står någon och pratar om detta virus. Slår man på TV:n så pratas det om Covid-19 och öppnar man en tidning så fylls sida efter sida med viktig information, artiklar om denna vidriga pest som sätter skräck i alla människor. Jag börjar verkligen bli less på denna sjukdom nu! Jag misstänker att jag inte är ensam. Jag ber varje dag att den snart skall upphöra. Jag ber varje dag för dem som ligger på sjukhusen och kämpar för sina liv. Sänder en tanke till alla som dött i sviterna av covid-19. Det räcker nu!
Jag känner en enorm tacksamhet ändå, tacksamhet för att jag lever och har hälsan. Att alla jag känner och håller av mår bra. Jag känner en enorm tacksamhet för vår sjukvård. Att vi har dessa underbara undersköterskor, sjuksköterskor och läkare som varje dag utsätter sig själv för detta virus varje dag när dem kommer till jobbet. Att de kämpar dag efter dag under hemska arbetsförhållande för att hålla alla patienter vid liv och för att förhindra vidare smittspridning. Jag var själv på vårdcentralen igår och kollade mitt blodtryck ( ett blodtryck som nu, tack vare medicin ligger normalt nu ) , innan jag gick dit så tvekade jag flera gånger. Skulle jag verkligen gå dit? Tänk om jag skulle stöta på någon som är sjuk! Men jag ville ju samtidigt veta hur jag låg till, om jag hade bättre värden än förra gången! Nyfikenheten tog över. Väl där så möttes jag av två sjuksköterskor som satt utanför vårdcentralen som frågade om jag var förkyld eller hade feber. De bemötte mig med ett leende trotts att det kanske var trötta. Väl inne på vårdcentralen satt jag ensam i väntrummet. Kändes väldigt konstigt, med tanke på sist jag var där så var alla sittplatser upptagna. Sjuksköterskan som skulle ta mitt blodtryck tog emot mig precis som vanligt. Den enda skillnaden var dock att hon ej tog mig i hand och att hon sedan satte på sig ett förkläde då hon skulle ta mitt blodtryck! Hon var mycket trevlig och talade till mig så tryggande. Jag vet inte om hon såg på mig att jag var nervös och kände mig olustig över att vara där. Jag gick där ifrån och kände mig lugn. Spritade av händerna en sista gång innan jag lämnade vårdcentralen. Så jag vill att vi alla verkligen visar vår tacksamhet till sjukvården nästa gång vi är i kontakt med dem. Inte bara nu under denna pandemi utan även sen när den är över! Jag hoppas verkligen att våra politiker får upp ögonen för dessa räddande änglar! Att de inser att all sjukvård måste få kosta, att all dess sjukvårdspersonal måste få kosta - att de förtjänar bättre löner och bättre arbetsvillkor! Så som det ser ut nu och har sett ut länge - så får det inte se ut i framtiden. Vård får kosta. Sjukvårdsmaterial måste finnas. Så som det varit med leveranser av sjukvårdsmaterial innan denna pandemi och under denna pandemi är skamligt! Bättre back-up måste få finnas. Lager av sjukvårdsmaterial kostar inte om det får stå. Reserver måste finnas. Samt vårdpersonal måste finnas. Så statusen för detta yrke måste höjas!
Jag känner trotts allt tacksamhet!
Exakt, när stannade du upp senast och bara njöt av det vackra runt omkring dig? Om jag har lärt mig något under denna pandemi är att varva ned! För det finns inget viktigare här i livet än att ha hälsan och må bra.
Jag stressar visserligen inte genom livet, men jag känner hur skönt det är att varva ned ändå! Att bara stanna upp och se det vackra omkring mig. Att komma ut på en härlig promenad i den underbara och vackra värld vi lever i. För även om vi lever i denna pandemi så fortsätter livet omkring oss. Blommorna blommar, träden knoppas, gräsmattorna blir gröna, fåglarna kvittrar, solen går upp och ned varje dag. Så även om vi människor stannar upp så fortsätter livet omkring oss.
När stannade ni upp och lyssnade på fåglarna tillexempel?
Förra måndagen ca fem på morgonen ( jobbade extra natt ) var jag ut med soporna och möttes av en symfoni av fågelsång. Den var så stark och så vacker så den vibrerade inom mig. Jag blev som tagen på sängen, aldrig varit med om detta förut. Jag blev så rörd och så varm inom bords att jag var tvungen att stanna kvar ute en liten stund till.
När jag vid skrivandets stund så känner jag nästan vibrationerna inom mig fortfarande. Den stunden var så magisk. Hoppas jag får uppleva en sådan vacker morgon igen!
Lova mig att ni också stannar upp där ni befinner er och känner in världen. Gå ut i skogen och andas, sätt er vid vattnet och andas. Sätt dig ned i skön fåtölj med en bra bok och en god kopp kaffe handen. Läs och njut av orden och den goda smaken av kaffet. Känn aromerna. Känn smaken och känn värmen! Drick kaffet som om det vore för första gången och njut!
Har ni lessnat på detta inlägg nu? Det blev längre än vad jag hade tänkt mig. Blev väl kanske inte skrivet så som jag hade tänkt mig inombords. Men nu har jag skrivit detta inlägg i alla fall och hoppas att ni uppskattar mina svamlande tankar som hoppar och far inom mig!
Ta hand om er. Var rädda om er. Tvätta händerna. Och håll avstånd!
🙏Namaste🙏
Bilderna är lånade från Google, alltså inte mina!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar